En trevlig tjej om kritiska ögon

Jag behöver inga kritiska ögon riktade mot mig.

Jag vet att jag alltid uppför mig korrekt.

*jonglerar med kaststjärnorna*
*sträcker fram en spypåse*

På dig ser jag bara med stjärnglanslysande ögon. Igår skrev jag ut tre av dina texter om Kaddaffi som jag skrattat så gott åt, fäste ihop till ett litet häfte och lämnade i personalrummet, läste högt upp det som stod för några,, skrattade så tårarna rann.... sen rekommenderade jag alla att läsa denna blogg. Eftersom jag bara har ögon för dig klarar jag inte av att titta på mig själv vare sig med kritiska eller stjärnglansiga ögon. Och nä, jag är fortfarande inte lesbisk men vi kan väl gifta oss ändå? Med någon annan om det passar bättre? Du har ju C-P och någonstans finns det väl en ormjävel till mig!

Tyvärr har jag nog fler ursäkter för andras dåliga beteenden än mina egna...

Jag dömer och kritiserar mig själv hårdast av alla och jag internaliserade min mammas hårda röst och krav när hon dog. Jag har fått "lära" mig att vara snällare mot mig själv och att ge mig själv credit...

och det gör väldigt ont när jag blir sviken eftersom jag alltid gör mer än vad normala människor gör.. för att inte svika andra

Omänskligt? Kanske, men det är också det som räddat mig många gånger.

Dåligt självförtroende. Nej snarare tvärtom. Jag begär att andra ska klarar lika mycket som jag... baserat på att kan jag så ska de kunna...

*Var så god och kräks*

Hemikram

Jag hittade mitt inlägg om "det är väl ändå skillnad" och har rebloggat det.

Vi är alla sådana. Men vi ser det ju inte. Såg vi det skulle ingen kunna skriva inlägg om saken!

Jag känner mig totalt värdelös men innerst inne vet jag att jag är bäst.

Jag skelar

Det är svårt att vara ödmjuk när man vet man är bäst. :-)

Jo jag försvarar mig själv ganska rabiat emellanåt, men självkritiken finns där.

Om någon säger att jag gör fel, så kanske jag säger "Nej, därför..." men innerst inne så tänker jag igenom vad som sägs och försöker revidera mitt förhållningssätt om jag inser att det kan finnas fog för kritiken...

Men jag kritiserar mig själv och kräver ganska mycket av mig själv. Typ perfektionist på många sätt... och ibland inser jag inte att jag inte KAN ställa samma krav på andra som jag gör på mig själv...

Dessutom är jag ganska ursäktande mot andra som felar och förlåter, relativt snabbt och enkelt och jag brukar inte vara långsint generellt...

Dessutom tänker jag oftast inom mig "Förlåt dem, ty de vet icke vad de göra"

But, hey I'm human... eller hur? på gott och ont...

Fast jag dra ganska hyfsade grodvitsar, så jag hoppas att du står ut med mig ändå?? *LER*

Hemikram