En trevlig tjej - Ångest är inte att leka med

Det vet många av er här på bloggbyn. Den är inte att leka med, och därför försöker jag undvika att leka med den. Men lyckas inte så bra.

Själv är jag nog ganska typisk med min ångest på så sätt att då allt är så intensivt vackert ute som nu så ökar min ångest tiofalt. Den sipprar som kallsvett längs min ryggrad både bildligt och bokstavligt. Jag undrar vad jag gjort av mitt liv, tror att alla som jag älskar kommer att dö ifrån mig i morgon och lämna mig ensam med min ånger, jag tänker på vilken dålig människa jag är som inte tagit tillvara på deras kärlek tillräckligt, jag tänker på att jag är för smutsig som inte kan njuta nu när naturen är så vacker, jag känner mig ond, ful och äcklig (och paralyserad), jag sover inte och tänker att det vore en bra idé om jag gick upp i sömnen och hoppade från min nybyggda balkong (men nej, oroa er inte, jag går aldrig i sömnen och jag bor bara två våningar upp. Dessutom sover jag som sagt inte ens).

Däremellan, dvs mellan mina ångestattacker, bloggar jag ganska friskt!  Eller snarare synnerligen friskt, måste man nog tillstå. (Att svara i telefon eller möta människor IRL klarar jag däremot inte så bra när jag mår som sämst.)

I morgon har jag fått en akuttid hos farbror doktorn och jag hoppas han kan hjälpa mig ur detta tillstånd. Jag har varit sjukskriven rätt mycket den senaste tiden men har känt det som om jag inte haft något val. Eller är det bara inbillning - kan man skärpa sig om man vill? Bara att jag inte är säker på att jag inte haft något val ger mig ytterligare ångest och får mig att må ännu sämre. Jag har varit sjukskriven och är därför dålig.

Fast jag vill ju. För jag älskar mitt jobb. Så varför i helvete blir det så här?