Han kom med en rad obehagliga sanningar och frågor, sittade vid mitt köksbord i väntan på att rättiks-pyttipannan skulle bli färdig.
"Ditt sms var ett rop på hjälp."
"Jag finns här och vill hjälpa dig, men du måste vilja ha hjälp."
"Är det så här du vill att ditt liv ska se ut? När du tänker på din framtid? På oss?"
Vidare och vidare, medan jag inte kunde annat än erkänna förnedringen, ilskan och vanmakten.
Kanske var det sista gången. Kanske kan jag klara att be om hjälp den här gången. Med hans stöd, och med insikten att jag inte vill leva såhär längre. Att jag inte orkar en gång till.
Beeble
sarahmara
Beeble