Tullans teori

Min blogg har nu flyttat till http://metrobloggen.se/tullan Välkommen dit!!!

Det händer att folk frågar mig och mannen om vi inte skulle vilja ha en flicka också, eftersom vi har två pojkar. Jag har alltid avfärdat sådana kommentarer som fullkomligt nonsens, eftersom ingen någonsin skulle kunna mäta sig med våra små rara gossar. Nu har jag dock börjat omvärdera saker och ting... 5-åringen upplyste mig nämligen så hjärtligt och uppriktigt om att han och 3-åringen älskar pappa mer än de älskar mig. Det var dock ingenting jag skulle vara ledsen för; det är helt enkelt så det funkar. Pojkar älskar sina pappor mer och flickor älskar sina mammor mer. Så vi kanske blir tvungna att försöka tills vi får en flicka också, så jag också kan få bli älskad... (Tilläggas kanske bör att mannens farfar hade tio bröder och mig veterligen inte en enda syster, så en ska nog vara beredd på att få prova några gånger!)

Annars är jag mycket nöjd med våra pojkar! Även om jag kanske inte kunde stå riktigt för det igår, då både pojkarna och jag var pestiga så det förslog. När det dessutom är midsommar som ska vara årets gladaste dag, näst efter julafton, blir det ju småförtretligt. Men vi var iväg och firade, med dans runt stången, clowner och karuseller. Dessvärre var vi mycket sena, så jag greppade pojkarna i varsin näve och drog dem snabbt med till stångdansen (det måste förresten vara en tidig föregångare till poledance). Mannen hann inte ikapp, så han blev kvar en bra bit ifrån, med stränga insruktioner om att videofilma spektaklet. 5-åringen började glatt skutta och sjunga "Här är karusellen, som ska gå till kvällen!". 3-åringen ställde sig med fötterna fastvuxna i marken och galltjöt! (Efter pappa, förstås...) Jag försökte förgäves vinka och signalera till mannen, som stod och tittade i videokameran åt ett helt annat håll och såg mycket bekymrad ut. 5-åringen hoppade och drog i min ena arm, 3-åringen stod som fastklistrad och hela ytterringen dansade in i oss, som stod precis mitt i vägen, först när karusellen gick åt ena hållet och sedan igen, när karusellen gick åt andra hållet. Däremellan sparkade de oss på hälsenorna, när de dansade Jungfru, jungfru skär. Så jag tog ett snabbt beslut och drog iväg med ungarna, mellan hundratals ben och fram till mannen, lämnade 3-åringen utan ett ord och drog åter iväg med 5-åringen, lagom för att hinna vara med och göra raketen, innan hela skiten var slut.

Det gjorde inte någonting att vi missade dansen. Det roliga var ju ända karusellerna. Och roligast av allt brukar ungarna tycka att det är att titta på videon, efteråt, i hemmets trygga vrå. Nu föll det sig så, att mannen hade filmat okända människor på dansen, så till den milda grad att allt batteri hade tagit slut lagom till den spännande karusellåkningen. Så de får väl leva på minnet istället...

Idag har det dock varit en alldeles ljuvlig dag! En sådan dag då jag har fått en ordentlig sovmorgon och således varit en glad och rar mor och vi har varit hela familjen och haft hålligång i skogen, med kurragömma och hinderbanor. Och nu söver mannen 3-åringen och jag och 5-åringen kollar på Babar på danska. Då är det som det ska!

Kom ihåg att min nya bloggadress börjar gälla snart! http://metrobloggen.se/tullan

5-åringen har lärt sig räkna till tio på engelska. "Oaan, too, trey, oaan, sääven, eis, najm!" Jag vill tillägga att det inte är jag som har lärt honom...

Pojkarnas morfar och kusin har varit här idag. Det skulle regna hela dagen och då städtanten skulle vara här hemma och riva runt, kändes det som en bra idé att spendera större delen av dagen på Skojlandet. Det är ju alltid en höjdare! "Dubbelt så bra!" sa 5-åringen, när han fick hör vilka som skulle komma och var vi skulle uppehålla oss.

Bäst var det ju förstås för mamman i fråga; jag blev placerad i en soffa, men en Amelia i nävarna. Ett specialnummer om mens, skulle visst passa mig... Mens eller inte, så hade jag en härligt soft dag!

På eftermiddgen gick morfar med alla tre ungar till lekparken och jag fick softa ännu mer. Nu är jag mest orolig för morfadern; han har inte fått vila på hela dagen! Men han har haft kul , antar jag - hoppa studsmatta, bowla, sparka boll, läsa sagor, gunga; det är väl livet för en morfar... 

Kom ihåg att jag snart byter bloggadress! http://metrobloggen.se/tullan

Metrobloggen.se/tullan är min nya bloggadress. (Åtminstone tills vidare) Jag flyttar om några dagar. Hoppas vi ses där!

Sedan 3-åringen lärde sig prata har han pratat oavbrutet. Han älskar att höra sin egen röst och jag älskar den också, för den är förtjusande och den säger mycket skojiga saker! Det finns dock tillfällen då jag föredrar att han är tyst, som när han ska sova till exempel... När det är mörkt och stilla i rummet, hör man plötslig någon viska "Mamma" "Jaa" viskar jag tillbaka. "Jag ska berätta något!" säger han sedan. "Vad då?" frågar jag och antar att det är något som han har legat och tänkt på, som bara måste ut, innan han kan somna. "Eeh, eeh... Joo... Eeh..." Och så funderar han länge innan han kommer på något mycket viktigt att säga. Och hur hård och bestämd jag än vill vara, kan jag inte låta bli att fnissa och fråga vidare, när han påbörjar en lång utläggning.

Igår började han prata om sina dagisfröknar. Tydligen har han en som heter Elisabeth. Henne har jag aldrig träffat. Förmodligen jobbar hon inte på Pissmyran, utan på närliggande Springmasken. Eller så har han bara hittat på henne. Jag hoppas nästan det, för när jag frågade hur hon ser ut, beskrev han henne som följande: "Hon har lite rufsigt hår och så lite läpp och inga tänder." Jag känner inte igen beskrivningen, men jag kanske å andra sidan inte har träffat alla fröknar...

En dag kom 3-åringen hem med ett pyssel från dagis. En sten som han hade smyckat. "Det är trollet Ludenben, som bor i en sten." förklarade han. Men jag såg att det inte alls var Ludenben, utan hans favoritfröken. Det var faktiskt på pricken likt! Well... Kanske inte ansiktsfärgen... Och jag har aldrig sett att hon har gula ögon... Men håret är i alla fall precis på pricken!

Idag när barnen höll på att packa bilen, med sina jackor, leksaker och sig själva, hörde jag plötsligt ett illtjut! Jag släppte allt jag hade i händerna och kastade mig mot bilen. Där, utanför bilen stod 3-åringen, med bildörren ordentligt stängd. Och på insidan satt hans lilla blå skomakartumme fastklämd och längtade ut... Jag ryckte upp dörren och tummen fick återse sin ägare, men ägaren blev inte mycket lyckligare, utan fortsatte låta som en sirén! In i kammarn efter hammarn! Eller well... In i köket och spola tummen med kallvatten räckte. Det var tur det, för jag är ingen snickare av rang... 5-åringen, som visade sig vara den som så noga stängt bildörren, följde oroligt efter, hack i häl. Efter några minuter i diskhon var tummen som ny och vi tågade på nytt mot bilen.

Lite senare var vi och lekte på skolgården, när det började spöregna; från klarblå himmel alldeles! Vi sökte skydd i en liten kur, som mycket väl kan ha agerat rökruta, någon gång på 80-talet (om man nu fick röka när man gick på lågstadiet, ens på 80-talet, vill säga...). Därifrån kunde vi sitta och titta på tre stora killar (säkert åtta-nio år) som lirade fotboll. De sköt och nickade och fintade och trixade som värsta proffsen. Sönerna, som en gång för mycket blivit medsläpade på fotbollsmatcher med mannen, började skrika "Jaa! Bravo!" och "Snyggt!" så fort någon av storkillarna fick in en träff på bollen. De såg först mycket förvånade ut, sedan såg de mycket stolta ut, men när pojkarna tillslut gav ifrån sig hurrarop vad de än gjorde, började de nog misstänka att de gjorde narr av dem och såg således aningen förödmjukade ut.

När regnet slutat ösa för en stund och istället börjat strila, tog vi sats och sprang hem genom skogen. Jag hade lovat dem att få äta upp 5-åringens godis, som han fått på 5-årskalas dagen innan. Jag hade också en stor, fabulös överraskning! De skulle få en ny DVD-film, som hette Trazan och Banarne och som var mammas bästa barnprogram! Taggade till max satte de sig framfö TV:n och började plocka med godiset. Storebror som vanligt väldgt generös och delade rättvist upp godiset mellan dem. Jag tittade mycket roat på DVD:n och hyschade strängt åt barnen när de pratade istället för att visa kulturintresse. Tillsist hade barnen ätit upp sitt godis och lämnat rummet. Där låg jag och fnissade och sjöng med "Vem hoppar och hojar och jazzar och plojar, jo balla Trazan Apanson..." 

Inom de närmsta dagarna kommer jag flytta till Metrobloggen. Jag har ännu inte fått riktig ordning på adressen än, men jag meddelar snarast!

Hoppas ni hänger med!

Hej mina kära läsare! Som ni kanske vet ska Aftonlbladet blogg läggas ner. Mycket tråkigt! Här känner jag mig hemma och hittar i alla skrymslen och vrår. Men nu stundar nya tider och en stor flytt med dessa. Jag är mitt uppe i flyttstädningen och det känns som alltid rätt segt och som alltid ångrar jag mig bittert att jag inte anlitade flyttstäd...

Inredningen av den nya lyan har jag knappt börjat tänka på och förmodligen kommer jag nöja mig med att ställa möblerna på plats och bo in mig, innan jag börjar riva väggar och tapetsera.

Ja, alltså, den nya bloggen kommer nog se tåkig ut som bara helvete, men det får väl vara så ett tag. Någon har sagt att det inte är utsidan som räknas. Det vette fan, säger jag! Inte särskilt övertygad... Kanske har jag sån tur att hela skiten följer med, som de lovar på Aftonbladet. Vi får väl se!

Jag har ännu inte en adress, men det blir förmodligen Metrobloggen.se, som blir mitt nya bostadsområde. Jag hoppas bara att grannarna är trevliga och kommer över med en korg nybakade muffins...

Jag återkommer med den nya adressen inom de närmsta dagarna!

Hoppas ni hänger med!!!

Det märks att 5-åringen har en mormor som är psykolog, en moster som är socionom och en mamma som har gått massa pedagogiska kurser. I alla fall när pappan i fråga kör fel och 5-åringen kliar sig på hakan, tittar lite bekymrat under lugg och frågar "Hur tänkte du nu, pappa?"

Vi har varit hos barnens farfar idag. De senaste dagarna har barnen pratat om farfar hela tiden. Längtan har varit stor! Hos farfar har barnen slabbat med vatten, bakat sockerkaka, gjort små hål i och häftat ihop små papperslappar, lekt djungel, plockat blommor, samt vägrat äta supersmarrig thaimat.

Vi åkte också på en utflykt och kollade på stora segelbåtar. 3-åringen blev arg som ett bi, sedan jag förklarat att båtägarna förmodligen inte ville låna ut sina stora fartyg till oss. "Jo, kanske..." pep han, med sin Musse Pigg-röst. "Nej, jag tror inte det..." "Joo, kanske!" klämde han i med betydligt strängare stämma. Då är det liksom bara att ge sig. "Ja, kanske..." Och så var han nöjd med det.

Sedan hittade de en fin fontän att plaska runt i, på värsta Anita Ekberg-manér. Och vi lät dem hållas. Tills de började kasta Foffla-tofflor (Foppa-tofflor) mot ett par ettåriga tvillingflickor. Det gjorde, mig veterligen, aldrig Anita Ekberg...

Innan vi åkte hem åt vi på den lokala pizzerian, som var placerad mellan en lada och en åker. Där utbröt en viss irritation från mannens sida (riktad mot mig), när jag råkade missförstå honom och beställde pizza till mig och barnen, men inte till honom. Han beställde dock en ny och åt ikapp, utan några som helst problem.

På hemvägen somnade 3-åringen som en klubbad sälunge. Och 5-åringen satt och förde MI-samtal från baksätet. "Hur tänkte du nu..?"

5-åringen hade namnsdag häromdagen. Tidigt på morgonen smög jag in och väckte 3-åringen. "Vakna, vi ska gratta storebror. Han ska få ett paket." "Ska jag också få ett paket?!" svarade 3-åringen yrvaket. "Nej, men du får ge honom hans paket." lockade jag. Storgråtandes och skrikandes i högan sky kravlade han ur sängen, tog paketet och tågade sjungandes in i vårt sovrum, där 5-åringen hade parkerat sig.

5-åringen blev mycket förvånad och mycket glad. Över att det helt oförhappandes var hans namnsdag, men framförallt över den fina vikingahjälmen som han hade önskat sig så innerligt. Inte för att han ville leka viking, utan för att han ville leka tjur. "Tänk att jag har namnsdag! Jag kan inte tro att det är sant!" sa han flera gånger under morgonen.

Lite senare kläckte han dock ur sig "Jag tycker egentligen att namnsdagar är lite, lite löjligt." Jag fick ingen riktigt bra förklaring till detta uttalande, men han verkade då rakt inte tycka att vikingahjälmen var särskilt löjlig. Och när lillebror tog cykeln till dagis, valde 5-åringen att gå, bara för att han inte ville ersätta vikingahjälmen med en cykeldito.

Han hade tydligen blivit ganska uppspelt och sprallig av spektaklet. Så till den milda grad, att han inte riktigt stod ut med sig själv. Mycket frustrerad och en smula ledsen, snyftade han "Det här är en sån dag när jag måste springa mycket. För då blir jag så glad!"

Han måste ha fått springa en hel del på dagis, för han strålade som en sol, när jag kom och hämtade honom och 3-åringen framåt kvällningen. Då hade han nämligen kommit på att han kunde snurra ett kvarts varv på hjälmen och vips så var han en noshörning! Kan livet bli mycket bättre..? 

Hemma hos oss får man äta godnattmackan framför TV:n. Om det inte är leverpastejsmacka, förstås. Man vill ju inte ha pastejkladd på vare sig möbler, väggar eller ungar... Igår gjorde jag dock ett undantag. Skinkan var slut och så var även jag. Är jag slut blir jag extra känslig och tyvärr mottaglig för gnäll. Gnäll är för övrigt det värsta jag vet och jag tål därför aldrig särskilt mycket innan jag antingen blir spritt, språngande galen eller bara helt sonika ger upp och ger med mig.

Mannen höll som bäst på att försöka söva 3-åringen, då jag serverade 5-åringen hans hett efterlängtade leverpastejsmacka och han fick lova dyrt och heligt att han skulle vara mycket försiktig, inte spilla det minsta lilla och torka fingrarna på en bit papper om han blev kladdig. Det lovade han såklart och sedan bad han mig att slå mig ner och titta på Babar på danska med honom. För "Du kan ju behöva lära dig lite danska, mamma!" Och så frågade han mig om jag var bra på danska i skolan. Det kändes ju fint att alldeles sanningsenligt kunna svara att jag var en stjärnelev i danska. (Att jag sedan var duktig mest för att skoja till det lite, behöver han ju knappast veta...)

Så jag slog mig ner. 5-åringen åt sin leverpastejsmacka med största försiktighet, samtidigt som vi med spänning tittade och tillsammans lärde oss olika användbara danska fraser. Han hade redan uppfattat vissa saker och förklarade att "Om du undrar vad de menar när de säger Babár, så betyder det Babar på danska." Mycket mysigt hade vi det. Men när jag lyckades urskilja att noshörning heter något i stil med nesehorne, blev 5-åringen så till den milda grad uppspelt, att han började studsa som en liten guttaperkaboll och satte sig rakt på....leverpastejsmackan! Förstås... Vi var dock så glada båda två, åt våra nya kunskaper, att vi skrattade medan jag skrapade gossen ren.

...Och det var den sista leverpastejsmackan som åts framför vår godnatt-TV!

Nu märks det verkligen att snart ett helt läsår är avverkat och sommarlovet står i annalkande. Gosse flicka lilla vad jag är trött! Jag slocknade som en klubbad sälunge framför Rorri Racerbil och vaknade av att båda barnen klappade mig på kinden och frågade "Mamma, sover du?" Och när jag något senare skulle söva 3-åringen, sövde jag ingen annan än mig själv. 3-åringen höll låda och struntade fullkomligt i att han inte fick något svar. Precis som jag fullkomligt struntade i att han höll låda... Nu tar jag tillfället i akt och skriver några rader medan 5-åringen ligger i sängen och visksjunger "Noshörningarna är vi, ett förfärligt kompani!" På svenska den här gången. Kanske är det svårt att sjunga på finska när man är en smula trött. Snart kommer han nog somna av sin egen sövande stämma. Och jag kommer att ha kommit in i andra andningen och vara pigg till midnatt...

Jag och pojkarna åkte och handlade ikväll. Fast det egentligen var lite för sent, lät jag 3-åringen somna i bilen. Det var liksom större chans att han skulle genomlida en veckohandling då och allvarligt; vad skulle jag kunna ha gjort för att hålla honom vaken? Inte mycket. Han satt i sin barnstol och sov och gjorde mig till en total trafikfara, eftersom jag knappt kan slita blickan ifrån hans ljuvliga ansikte när han sover (det är liksom lättare när han är vaken och sitter och småhärjar). Men så plötsligt spratt hela han till! Armarna och benen slog ut åt alla håll och kanter, sådär som det bli när man ramlar ner i ett drömhål. Mycket groggy, med halvöppna ögon och hela hakan full med dregel, sa han förvånat "Åh, va häftigt!" och så somnade han om. Jag och 5-åringen brast ut i gapskratt, men det verkade han inte bry sig om.

De flesta verkar tycka att det är obehagligt att ramla ner i drömhål så man sprätter till, men jag tycker att det är lika häftigt som 3-åringen! Nu har 5-åringen hunnit tystna och somna, så nu ska jag gosa upp mig i soffan och försöka hitta någon bra film. Och kanske somnar jag där på soffan och kanske hittar jag något riktigt djupt, häftigt drömhål att trilla ner i...

...som vet hur man angör en brygga. Ni som med solbarkad hand håller skotet i spänn. Ni starka, ni tysta, ni lugna, ni trygga! Ja, visst är de fantastiska, de där männen... Min man inte minst. Angjort en brygga vet jag inte om han någonsin har, men han kan en himla massa andra saker. Häromdagen fixade han till exempel så vårt trådlösa bredband blev just trådlöst och det utan hjälp av vare sig silvertejp eller buntband!

Och igår mekade han ihop vår nya grilljävel. Eller, nej just ja, det var ju jag, det! Efter att den stått som byggsats i vårt garage i ett år, kändes det som att det var dags att äntligen få grilla, sådär som andra villaägare gör. Så jag skruvade och svor och hamrade och hamrade för snabbt och svor lite till och gjorde om och hamrade fel och svor en helvetes massa. (Varför kan inte en enda jävla pryl komma färdig?! Jag blir tokig!) Och så vips, så var det plötsligt en alldeles prima grill! Och när mannen kom hem stod briketterna i lågor och köttet låg i marinad. Och såklart tog mannen över och började genast pilla och lägga sig i. Och såklart fick han gärna det, eftersom mannen är ju trots allt man och skulle nog känna sig en smula kastrerad om han inte fick sköta grillen. Och såklart blev det jättegod mat, som inte på långa vägar hade blivit så god, om det inte vore för mannen! För allvarligt; när man äter tillsammans med mannen smakar vilken mat som helst gudomligt, bara tack vare hans sällskap... 

Min man behöver inte angöra några bryggor, han är fantastisk bara genom att vara!

Jag beundrar mannen för hans ihärdighet! Han har hållt fast vid den alldeles vansinniga LCHF-dieten, som vi båda inledde för några månader sedan. Dieten går som bekant ut på att inte äta socker, kolhydrater, knappt frukt och grönsaker, inte dricka mjölk och naturligtvis inte öl och sprit. Själv blev jag mer godissugen än någonsin i mitt liv och slutade således abrupt efter två veckor, med att sätta i mig min egen vikt i choklad.

Dieten passade dock mannen som handen i handsken, då man istället för det som är gott, ska trycka i sig det som är äckligt, såsom vispgrädde, bacon och smör i massor. Så han har hållt på med detta jättelänge och faktiskt gått ner några kilo på köpet.

Fast, det är klart... Ibland fuskar han lite. Nästan varje dag, faktiskt. Men han är ganska strikt, för om han fuskar med något, spar han in på något annat. I helgen till exempel åt han ingen majs, för det får han inte. Majs är på tok för sött. Duktig, duktig man! Och det var ju tur, för då kunde han med gott samvete både dricka öl och sleva i sig glass med kolasås! Och han kunde leva länge på att han lyckades motstå den där läckra majsen, för på kvällen kunde han då unna sig en pizza! Och inte vilken pizza som helst, utan en pizza med pommes frites på! Och dagen efter var han så stark att han tackade nej till en tallrik fil, med hemmagjord müsli, för sådant är inte riktigt LCHF. Han är så duktig, min man!

Nu överväger jag starkt om jag också ska sluta med majs. Då kan ju hela livet bli en fest!

5-åringen har så smått börjat förstå hur världen hänger ihop. Det han inte redan vet, ser han till att lära sig och frågorna haglar över mig och mannen. "Vad pratar man för språk i Göteborg?" frågade han idag. Och det är ju en befogad fråga, för inte är det väl svenska..? Idag berättade 5-åringen för mig att hans pappa har förklarat att de som har mörkt hår och bruna armar kommer från något annat land. Så nu tror han att alla mörkhyade människor kommer från Island eller Finland...

Idag har vi varit inne i stan, i Stadsparken (eller Studsparken, som 3-åringen säger). Inte främst för att fira nationaldagen, utan för att våra gräsmattor, två dagar per år, invaderas av den brun/svarta flygskalbaggen! Och eftersom jag inte är särdeles förtjust i skalbaggar i allmänhet och svärmande, kryllande sådana i synnerhet, flydde vi till asfaltsdjungeln.

Vi sprang rakt på en medeltidsmarknad, med massa konstiga människor i alldeles för varma kläder. Pojkarna intresserade sig mycket för alla olika vapen som fanns att tillgå. Dock var höjdpunkten när de fick varsin svensk flagga. Det tyckte även jag var bra, då de var gratis.

Framåt kvällningen hade vi alla blivit ordentligt varma och gulliga. Pojkarna började kasta lystna blickar på plaskdammen, så vi näckad dem och kastade i dem. De skrek och skrattade och sprang varv efter varv runt dammen och duschade sig under jätteblomduscharna. 3-åringen passade också på att upptäcka människors olikheter. Efter att ha inspekterat en liten 1-åring, mycket detaljerat och mycket närgånget, kom han springande till mig, med andan i halsen och pratade med sin ivriga Musse Pigg-röst "Kom mamma! Jag ska visa dig en jätteliten snopp!" Jag passade det. Och jag är lite orolig att han kommenterade sin lilla kompis klena utrustning, inför dennes pappa. Sådant kan tydligen vara känsligt...

Ibland känns det jätteskönt att kunna säga "Vad var det jag sa?!" Ibland känns det bara hur jävla illa som helst. Igår kändes det mest hur jävla illa som helst. För mig och alla inblandade. Men mest för den stackars lilla måsungen, som satt fast i stupröret...

Han hade störtat ner från taket, ner i ett stuprör, som fortsatte rakt ner i marken. Nu satt han där, två meter ner och pep så det ekade i plåtröret. Och ovanför cirkulerade mamman, hotfullt och hjärtknipande skriande. Vi var ett helt gäng som inledde en räddningsauktion. Många hjärnor som slog sig ihop och brainstormade idéer. Några mekade loss stupröret. Någon offrade sin mobil som ficklampa. En annan satt och klippte och knöt räddningsanorningar. Själv stod jag mest och försökte göra mig lite lustig, för att på något sätt kunna hantera situationen och för att låta bli att tänka på att det var en mamma, vars barn faktiskt var instängt två meter under jorden, i ett mycket trångt, mycket mörkt utrymme...

Någon kom på att vi kunde suga upp den med dammsugaren. Man behövde bara ha ett lagom hårt sug, så skulle man kunna få ett bra tag om dess rygg och sedan var saken biff! "Den kommer ju åka in i dammsugaren! Jag kan höra ljudet i mitt huvud!" sa jag. Japp, precis så sa jag... "Nej, den är alldels för stor, det kommer aldrig kunna hända." sa de andra. Sedan kan ni ju gissa själva hur det gick...

Tyvärr var det under mitt hålla-dammsugaren-pass, som det skedde. Den tappre killen som stod och försökte pricka den lilla måsungen med dammsugarslangen, hade stått och kämpat bra länge och blev således eld och lågor, när han plötsligt fick fatt på den. Han blev också mycket irriterad, när jag plötsligt kastade ifrån mig dammsugaren, viftade med händerna och sprang skrikande därifrån. Han var nämligen döv och hade inte hört när dammsugaren lät "SLUUUURP!"

"Vad var det jag sa?!" var allt jag kunde få fram. "Nu är den i alla fall död (vi öppnade påsen och kontrollerade detta) och slipper lida mer!" sa någon och det var vi alla överens om. Stämningen var lite dämpad resten av kvällen och när jag skulle sova hörde jag det där slurpet gång på gång, spelas upp i mitt huvud. Det är tur att jag har min blogg, så jag får bearbeta sådana här saker!

Någon gång ibland händer det att jag och mannen får sova oss igenom en hel natt, utan att bli väckta av ett enda barn! De nätterna är guld värda och mycket sällsynta. Behöver jag dessutom inte gå upp och kissa, är lyckan fullkomlig! Nu har jag haft två sådana nätter på raken och känner mig utsövd som aldrig förr. Men det tar nog igen sig på annat håll. Jag har två jobbnätter framför mig och på jobbet har vi just nu tjall på brandlarmet. Det drar igång helt oprovocerat. Har man lite osis (eller en väldig tur, lite beroende på vem man är) kommer brandkåren. De vill oftast ha en helvetes massa pengar. Hur ska detta gå..?

Som om inte sömnbrist vore illa nog, så har jag även vissa matliga bekymmer. För att komma i bikinin inför beach 2011, har jag minskat matintaget något. Idag, när barnen fick supersmarrig, gräddig, vitlöksdoftande spagetti och köttfärssås, slog jag mig ner vid matbordet med en tallrik A-fil och hemmagjord müsli (verkligen icke att förakta, men...). Och genast tappade båda barnen sina gafflar och sa med en stämma (en mycket stark och mycket gnällig stämma) "Ååååh! Sån där mat vill jag ha istället!"

Jag bara blängde på dem och var på vippen att gå med på ett byte, men tog mig i sista sekunden samman och förklarade att min mat inte var hälften så god som deras. "Jooo! Jag viiill ha sån mat!" tjöt de nu. Och så lämnade de sina stolar och hängde sina dreglande käftar över min tallrik. När båda gapade så stort de kunde och förväntade sig att jag skulle offra den lilla torftiga mat jag hade, började jag nästan gråta och förklarade mycket upprört att det var min mat och att jag behövde den för att överleva! De brydde sig föga, så jag förklarade istället att jag var tvungen att få äta min fil, om det skulle finnas någon chans att de fick komma till en strand och bada i sommar. Då gick med på att bara få varsin stor tugga. 5-åringen, som hade siktat in sig på pumpafröna, njöt ordentligt av tuggan. Efteråt sa han, för sig själv "Åh, de där gröna var ju fantastiskt goda!"

Jag antar att hela familjen är på väg att hamna på pumpafrödiet. Utom mannen, förstås. Han bli sällan avundsjuk på min fil, utan hänger hellre sin dreglande käft över ett stort lass gräddig, smörstekt bacon. Gissa vem som blir avundsjuk då...

...Detta måste det förstås göras något åt! Och eftersom både jag och barnen är lediga, passar det ju mycket bra att anordna en städdag. Barnen är dock inte riktigt lika samarbetsvilliga som jag har hoppats och ägnar istället sin tid åt att stöka till. På hemmafronten intet nytt, alltså...

Jag har länge förstått att tävlingar is the shit. Jag har bara inte infört det i min familj. Eftersom min tävlingsinstinkt är lika med noll (jag är en sådan som blir lika glad om motståndarna vinner), förutsätter jag naturligtvis att mina barn fungerar på samma oförargeliga sätt. Men det är ju visst fler inblandade i ungarnas genuppsättning. Mannens vinnarskalle är det inget fel på. Inte det minsta; han grämer sig i veckor om det går åt helvete för hans lag.

Så jag provade något nytt. Jag föreslog helt sonika en städtävling. Och se på fan; pojkarna blev som galna! Som två små skållade troll for de fram över golvet och plockade böcker, filtar, bilar , tågräls och lego. När sista tävlingen pågick som bäst och 5-åringen var nära seger, gav han plötsligt ifrån sig en ljudlig suck, kastade sig bakåt i soffan och sköt fram undrläppen. Jag manade på så gott jag förmådde "Kom igen nu, du är ju nära att vinna!" Utan att ens lyfta blicken, la han sig tillrätta på soffan och sa "Du är värd det, brorsan!" Jag antar att han synade den stora bluffen och förstod att man lika lätt kan glädjas åt andra. Att man faktiskt gläds lite mer om den andra vinner, då det betyder att han var korkad nog att kämpa och anstränga sig ännu mer!

Han är så duktig, vår lilla 3-åring! Nu har han börjat göra sin egen välling. Han måttar vatten och pulver. Han räknar så fint och skakar så fint av pulver från måttet, så det blir alldeles lagom. "Åh, vad duktig du är!" utbrast jag imorse, stolt som en tupp. "Äsch!" sa han och la huvudet på sned. "Det där var väl inget!" Sedan tog han sin lilla Nalle Puh-pall och ställde sig på den, så han nådde upp till micron. Jag antar att jag fick skylla mig själv, som ställde mig alldeles precis bredvid, så att han ramlade med hela pallen och hela sig, rakt över min stackars fot. Jag skrek så att 5-åringen vaknade och 3-åringen såg något bekymrad ut. Snabbt konstaterade han dock glatt "Jag fick inte ont!" Och så klättrade han upp igen. Ett förlåt var inte att tänka på..?

Pojkarna fick sova hos mormor och morfar i helgen. Det hade de längtat efter innerligt! Varje dag i flera veckor frågade 5-åringen "Hur många dagar är det kvar idag, tills vi ska få åka till mormor och morfar?" Och för varje dag som närmade sig, blev han ännu gladare och mer förväntansfull. När vi i lördags sladdade iväg, stod han knappt ut längre och innan vi ens hade lämnat uppfarten, kom det första "Är vi framme snart?" För att få tiden att gå lite fortare, räknade vi bilar. 5-åringen, som greppat att vägarna domineras av sivergrå bilar, valde att räkna dessa. Själv valde jag någon mysko färg, som är mycket ovanlig, så jag mest kunde koncentrera mig på att blunda.

Det blev en toppenhelg för oss alla! Barnen körde lastmaskin hos mormor och morfar, jag förlustade mig i storstan med min kära syster (en av dem) och mannen spelade bort hela vår förmögenhet på Solvalla (vilket han inte behövde kämpa särskilt hårt med).

Helgen tog hårt på mig! Jag som var krasslig redan innan, har numera ingen röst (5-åringen är mycket bekymrad och undrar var jag har tappat den), halsen svider och jag vill bara sova och sova! Och jag hoppas förstås att vi snart kan göra om det!

"Mamma, pappa säger att vi måste åka till Åland i sommar!" "Måste vi?" Jag undrade i mitt stilla sinne vad mannen och 5-åringen hade smidit för planer, men det blev jag snart varse. "Jo, för jag måste få veta hur man säger "Noshörningarna är vi, ett förfärligt kompani!" på finska och pappa säger att det vet de på Åland. Därför måste vi åka dit och fråga dem. (Just nu är det Babar-DVD:n som går varm här hemma. Men det förstod ni förmodligen. Jag menar; i vilken annan film sjunger de "Noshörningarna är vi, ett förfärligt kompani..?)

Det är inget fel på Åland, verkligen inte! Åland är mycket trevligt! Men jag såg för mitt inre, hur jag satt ute på m/s Eckerölinjens akterdäck, grön i ansiktet, med siktet inställt på relingen, som jag skulle kunna kasta mig emot om jag behövde kasta upp. (Jag har nämligen åkt den båten en gång för mycket. Och varje gång satt jag på samma ställe, sjösjuk som en räv, medan tjejkompisara försökte muntra upp mig med diverse attiraljer, men inte ens elefantöl och Leijonapastilia hjälpte.) Medan två små rara pojkar sprang runt mina fötter och var hotande nära att trilla över bord. Inte den mest trivsamma vision jag haft...

Så jag tog facebook till hjälp. Facebook is the shit! Där finns nämligen min före deta svåger och svågern kommer från Finland! Så nu vet vi hur man säger "Noshörningarna är vi, ett förfärligt kompani!" på finska. Och vi behövde inte ens lämna huset! Och för er som också alltid har undrat:"Me olemme sarvikuonot, kauhea komppania!"