Kärlek och stångdans

Det händer att folk frågar mig och mannen om vi inte skulle vilja ha en flicka också, eftersom vi har två pojkar. Jag har alltid avfärdat sådana kommentarer som fullkomligt nonsens, eftersom ingen någonsin skulle kunna mäta sig med våra små rara gossar. Nu har jag dock börjat omvärdera saker och ting... 5-åringen upplyste mig nämligen så hjärtligt och uppriktigt om att han och 3-åringen älskar pappa mer än de älskar mig. Det var dock ingenting jag skulle vara ledsen för; det är helt enkelt så det funkar. Pojkar älskar sina pappor mer och flickor älskar sina mammor mer. Så vi kanske blir tvungna att försöka tills vi får en flicka också, så jag också kan få bli älskad... (Tilläggas kanske bör att mannens farfar hade tio bröder och mig veterligen inte en enda syster, så en ska nog vara beredd på att få prova några gånger!)

Annars är jag mycket nöjd med våra pojkar! Även om jag kanske inte kunde stå riktigt för det igår, då både pojkarna och jag var pestiga så det förslog. När det dessutom är midsommar som ska vara årets gladaste dag, näst efter julafton, blir det ju småförtretligt. Men vi var iväg och firade, med dans runt stången, clowner och karuseller. Dessvärre var vi mycket sena, så jag greppade pojkarna i varsin näve och drog dem snabbt med till stångdansen (det måste förresten vara en tidig föregångare till poledance). Mannen hann inte ikapp, så han blev kvar en bra bit ifrån, med stränga insruktioner om att videofilma spektaklet. 5-åringen började glatt skutta och sjunga "Här är karusellen, som ska gå till kvällen!". 3-åringen ställde sig med fötterna fastvuxna i marken och galltjöt! (Efter pappa, förstås...) Jag försökte förgäves vinka och signalera till mannen, som stod och tittade i videokameran åt ett helt annat håll och såg mycket bekymrad ut. 5-åringen hoppade och drog i min ena arm, 3-åringen stod som fastklistrad och hela ytterringen dansade in i oss, som stod precis mitt i vägen, först när karusellen gick åt ena hållet och sedan igen, när karusellen gick åt andra hållet. Däremellan sparkade de oss på hälsenorna, när de dansade Jungfru, jungfru skär. Så jag tog ett snabbt beslut och drog iväg med ungarna, mellan hundratals ben och fram till mannen, lämnade 3-åringen utan ett ord och drog åter iväg med 5-åringen, lagom för att hinna vara med och göra raketen, innan hela skiten var slut.

Det gjorde inte någonting att vi missade dansen. Det roliga var ju ända karusellerna. Och roligast av allt brukar ungarna tycka att det är att titta på videon, efteråt, i hemmets trygga vrå. Nu föll det sig så, att mannen hade filmat okända människor på dansen, så till den milda grad att allt batteri hade tagit slut lagom till den spännande karusellåkningen. Så de får väl leva på minnet istället...

Idag har det dock varit en alldeles ljuvlig dag! En sådan dag då jag har fått en ordentlig sovmorgon och således varit en glad och rar mor och vi har varit hela familjen och haft hålligång i skogen, med kurragömma och hinderbanor. Och nu söver mannen 3-åringen och jag och 5-åringen kollar på Babar på danska. Då är det som det ska!

Kom ihåg att min nya bloggadress börjar gälla snart! http://metrobloggen.se/tullan