Mundiarré i sovrummet

Sedan 3-åringen lärde sig prata har han pratat oavbrutet. Han älskar att höra sin egen röst och jag älskar den också, för den är förtjusande och den säger mycket skojiga saker! Det finns dock tillfällen då jag föredrar att han är tyst, som när han ska sova till exempel... När det är mörkt och stilla i rummet, hör man plötslig någon viska "Mamma" "Jaa" viskar jag tillbaka. "Jag ska berätta något!" säger han sedan. "Vad då?" frågar jag och antar att det är något som han har legat och tänkt på, som bara måste ut, innan han kan somna. "Eeh, eeh... Joo... Eeh..." Och så funderar han länge innan han kommer på något mycket viktigt att säga. Och hur hård och bestämd jag än vill vara, kan jag inte låta bli att fnissa och fråga vidare, när han påbörjar en lång utläggning.

Igår började han prata om sina dagisfröknar. Tydligen har han en som heter Elisabeth. Henne har jag aldrig träffat. Förmodligen jobbar hon inte på Pissmyran, utan på närliggande Springmasken. Eller så har han bara hittat på henne. Jag hoppas nästan det, för när jag frågade hur hon ser ut, beskrev han henne som följande: "Hon har lite rufsigt hår och så lite läpp och inga tänder." Jag känner inte igen beskrivningen, men jag kanske å andra sidan inte har träffat alla fröknar...

En dag kom 3-åringen hem med ett pyssel från dagis. En sten som han hade smyckat. "Det är trollet Ludenben, som bor i en sten." förklarade han. Men jag såg att det inte alls var Ludenben, utan hans favoritfröken. Det var faktiskt på pricken likt! Well... Kanske inte ansiktsfärgen... Och jag har aldrig sett att hon har gula ögon... Men håret är i alla fall precis på pricken!