Små klämda tummar och stora nostalgitrippar

Idag när barnen höll på att packa bilen, med sina jackor, leksaker och sig själva, hörde jag plötsligt ett illtjut! Jag släppte allt jag hade i händerna och kastade mig mot bilen. Där, utanför bilen stod 3-åringen, med bildörren ordentligt stängd. Och på insidan satt hans lilla blå skomakartumme fastklämd och längtade ut... Jag ryckte upp dörren och tummen fick återse sin ägare, men ägaren blev inte mycket lyckligare, utan fortsatte låta som en sirén! In i kammarn efter hammarn! Eller well... In i köket och spola tummen med kallvatten räckte. Det var tur det, för jag är ingen snickare av rang... 5-åringen, som visade sig vara den som så noga stängt bildörren, följde oroligt efter, hack i häl. Efter några minuter i diskhon var tummen som ny och vi tågade på nytt mot bilen.

Lite senare var vi och lekte på skolgården, när det började spöregna; från klarblå himmel alldeles! Vi sökte skydd i en liten kur, som mycket väl kan ha agerat rökruta, någon gång på 80-talet (om man nu fick röka när man gick på lågstadiet, ens på 80-talet, vill säga...). Därifrån kunde vi sitta och titta på tre stora killar (säkert åtta-nio år) som lirade fotboll. De sköt och nickade och fintade och trixade som värsta proffsen. Sönerna, som en gång för mycket blivit medsläpade på fotbollsmatcher med mannen, började skrika "Jaa! Bravo!" och "Snyggt!" så fort någon av storkillarna fick in en träff på bollen. De såg först mycket förvånade ut, sedan såg de mycket stolta ut, men när pojkarna tillslut gav ifrån sig hurrarop vad de än gjorde, började de nog misstänka att de gjorde narr av dem och såg således aningen förödmjukade ut.

När regnet slutat ösa för en stund och istället börjat strila, tog vi sats och sprang hem genom skogen. Jag hade lovat dem att få äta upp 5-åringens godis, som han fått på 5-årskalas dagen innan. Jag hade också en stor, fabulös överraskning! De skulle få en ny DVD-film, som hette Trazan och Banarne och som var mammas bästa barnprogram! Taggade till max satte de sig framfö TV:n och började plocka med godiset. Storebror som vanligt väldgt generös och delade rättvist upp godiset mellan dem. Jag tittade mycket roat på DVD:n och hyschade strängt åt barnen när de pratade istället för att visa kulturintresse. Tillsist hade barnen ätit upp sitt godis och lämnat rummet. Där låg jag och fnissade och sjöng med "Vem hoppar och hojar och jazzar och plojar, jo balla Trazan Apanson..."