När allt rasar och livet känns som en lång jobbig passage!

I familjen gick mamman bort och då rasade allt som varit vardag.

Hur skall då allt fungera? 
Pappa?

Vem skall ta hand om Pappa?

Mamma har alltid gjort allt och nu när inte hon finns, vem skall då ta hand om henne?

Är det barnen som skall sätta allt åt sidan för sin pappa skull som aldrig brytt sig om att lära sig något eller är det uppp till honom att klara sig bäst det går?

Nej, det är nog bäst att sätta honom på ett hem.

Så orättvist vi kan tycka att livet är och det är det kanske om man jömför ekonomi eller sjukdomar. Jämför man livet och det känslomässiga, så är det inte säkert att det varit så ojämnt.

Ingen vet varför det fördelar sig som det gör men jag vet att ta den lilla eftertanken varje kvart "glöm inte nuet".

Det ger kvalitet!

Allt vänder inte till något bra, men allt vänder till något annat och till slut går vi alla samma väg.

Viktigast av allt är att våga lita på sin egen kraft!
Jag har alltid tvekat på min betydelse, men börjar känna tillit.

Då blir jag rädd att jag skall bli överlägsen.

Jag hoppas att jag aldrig sårar människor på samma sätt som andra människor sårat mig och jag hoppas inte göra om samma misstag som mina föräldrar.

Livet är som en slalombana där man inte har en aning om vart portarna står och man vet aldrig när man når målet.

Luddigt, sån är jag.