Jag ser ju aldrig på det där från Gröna Lund sedan min älsklingstönt Berghagen kastade in handduken.
Koncentrationen försvann visst nyss för ett ögonblick, med olika jämförelser mellan hur det var förr och lär vara nu.
Det var ju sen som det skulle handla om.
Det vill säga om det kommande.
Det skulle handla om detta som bär det vackra och ibland förfärligt skrämmande namnet Framtiden.
Det skulle inte handla om att ta hand om leverne och livet och allt det praktiska helvetet.
Det skulle bara handla om att inbilla sig.
Denna gåva vi har.
Denna underbara förmåga vi är födda med.
Detta som kan vara det första steget i de mest underbara fantasier, eller, ja, just det, eller det rakt motsatta, det värsta vi kan tänka oss, och just därför inget annat är än faktiskt vad vi tänker oss.’
Utmattad