I väntan på dig

... Och detsamma gäller eventuella besked om att få skicka papper med mera. Bloggen går just nu i upprepningarnas tecken då det enda vi för närvarande kan skriva om är denna eviga väntan och ovishet. Sommaren brukar ju däremot ha en tendens att gå otroligt fort så förhoppningsvis så kommer man inte hinna fundera så mycket utan bara mest njuta i solen!

Har funderat lite runt SN lista, känns oerhört svårt att ta ställning till den för tillfället så det får ligga på is ett tag till. Väntan gör att man verkligen börjar kolla över sina alternativ till att påskynda processen men det gäller att man inte förhastar sig heller...

Nåja, ha en trevlig sommar!

När man först gick och planerade kring att bilda familj så handlade det i stora drag om att planera +- ett år. Vem kunde då tro att man skulle stå här, fullkomligt ovetandes om det mesta, utlämnad åt organisationer som förväntas "förse" oss med ett barn från ett annat land?

Känns som att vi vart gravida i två års tid, förväntan och spänningen är densamma med den skillnaden att detta är fruktansvärt utdraget. När man sedan tänker på att det antagligen kommer ta ytterliggare två år innan vi faktiskt får barnbesked så får man lite ont i hatten.

Vår organisation har nu tagit emot våra handlingar och vi har fått tillbaka en lista av länder inom vilka vi passar in. Följdaktligen har vi valt ut de länder som vi kan tänka oss och däribland Taiwan vilket är vårat förstahandsval. Nu ligger så pappren där och samlar damm tills dess något av länderna ger besked om att dom kan ta emot handlingar...

Buuuhu. "Gravid" i X antal år är verkligen inge vidare, man är som en elefant :S 

Nu är det så tillsist färdigt. Familjerätten har fattat beslutet att vi är "lämpliga" som adoptivföräldrar vilket innebär att vi nu är ett steg närmre. Här näst är det så dags att skicka ner detta medgivande till vår organisation där de kommer göra en avstämmning mot aktuella länder för att se att vi kvalificerar in mot just deras krav. (Som om vi inte redan blivit vända ut och in)

Så nu tar nästa resa vid, väntan fortsätter men snart vet vi mer tydligt hur länge vi kommer få vänta innan vi får skicka våra papper utomlands, otroligt roligt, spännande och samtidigt kosmiskt frusterande...

Men den som väntar på något gott...

Nu har vi fått utredningen från socialstyreslen. Dags att lusläsa och anmärka om man anser att något låter fel eller är helt galet och uppåt väggarna. Vid första anblick så ser den dock väldigt bra ut och man blir fantastiskt glad över alla fina ord som människor har att säga om oss.

När vi nu lämnat våra synpunkter så går denna utredning vidare upp till nämnden för beslut. Efter detta så sätter nästa procedur igång vilken innefattar översättningar, ytterliggare intyg samt den ständiga väntan.

Vi sitter ju nu och väntar på en uppdatering rörande Taiwan från vår organisation, väldigt nyfikna över hur kötiderna förändrats över det senaste året, längre, kortare, oförändrat? Bara hålla tummarna att det iallafall inte blivit värre (längre) än vad det redan är.

Var är du, vem är du, vem saknar vi så?
Vem stillar din hunger om natten?

Vem kramar dig hårt, vem har lärt dig att gå?
Kväver gråten allt gott ifrån skratten?

Vem finns vid din sida då mörkret slår in, vart vänder du dig under dagen?
Var finns en vuxen att för dig kalla din, vem finns där när det skriker i magen?

Vi önskar och hoppas att vi snart kan va där, att skeppet snart styrs in till hamn .
Vi kommer förevigt att hålla dig dig kär, vi ser fram emot dig i vår famn.

Nu har vi så äntligen bestämt oss för vilket land vi i första hand vill adoptera ifrån och valet föll på Taiwan. Vi har vridit och vänt på detta med land och verkligen försökt komma till ett beslut men det är på inget vis enkelt. Efter att ha läst en del via mia.eu samt den organisation vi tillhör så har vi iallfall bildat oss den uppfattningen att Taiwan är landet för oss.

Men som vanligt så ska det inte vara enkelt. Naturligtvis så har respektive land samt respektive barnhem i landet sin egna policy om saker och tings vara och icke vara. Det visade sig att man i Taiwan och via de barnhem som finns i vår organisation har kravet att kvinnan inte får vara mycket äldre än mannen. Frågan är, vad innebär mycket?

I vårat äktenskap är kvinnan 6 år äldre än mannen och båda är i trettioårsåldern. Enligt våran organisation så kan en längre tids äktenskap väga till fördel om ålderskillnaden är för stor men då har vi bara hunnit vara gifta i snart 3 år. Som sagt, aldrig får man vara riktigt glad.

Nu är iallafall siktet inställt på Taiwan och vår organisation kommer ställa en förfrågan mot landet så snart vi har skickat in alla papper. Så nu stundar, hör och häpna, ännu en tid av väntan. Vi håller tummar och tår på att vi ska bli accepterade så vi kan börja fokusera.

Som det ser ut idag, om vi blir accepterade, så är barnet någonstans mellan 12-24 månader bort.

...kändes till att börja med smått skräckinjagande. Vad det innebär är tre timmars samtal med en utredare från familjerätten där man helt enkelt går igenom ens liv från A till Ö. Vad jag gjort, gör samt kommer göra. Man talar mycket runt familjen och det sociala nätverket, vem som var vem i familjen då man var liten, vilken plats man tog och hur man upplevde sin barndom.

Till min stora förtjusning så var samtalet väldigt stimulerande och roligt. Det är inte ofta någon orkar sitta och lyssna på en, prata om sig själv, i tre timmar i sträck. Det blev ett enormt tuggande om ditt och datt och i slutet på dan så kändes det jättebra. Mycket beror såklart på utredaren som får en att känna sig så trygg i situationen.

Nu är iallafall den biten avklarad. Nu väntar ytterliggare några möten med oss båda tillsammans innan det är dags för familjerätten att författa medgivandet, förutsatt att vi får det.

I övrigt så börjar vi närma oss ett beslut om vilket land vi ska välja. Men inget är bestämt än så vi håller det på is ett tag till ;)

Så, nu har vi startat vår hemutredning. Var på vårat första besök på familjerätten och träffade den person som ska hålla i alla trådar och bedömma vår familjs lämplighet till adoption. Spännande värre och socialarbeteren verkar vara otroligt bra, vi trivdes på en gång och det känns som att detta kommer att bli jättebra.

Nu väntar ytterliggare ett antal träffar med bland annat tre timmars djupintervjuv med var och en av oss för sig. Där ska det behandlas allt från ens egen barndom till vuxen ålder, kan bli rätt intressant. Inte ofta man blir utsatt för lyxen att sitta och prata om sig själv i tre timmar, haha.

Skönt att det rör på sig iallafall. Vårat medgivandebesked förväntas vara oss i hand i början på februari, förutsatt att allt går bra.

Då en av oss har ett så kallat särkullsbarn, det vill säga barn från tidigare förhållande, så ser saker och ting lite annorlunda ut när man påbörjar sin hemutreding. Nu för tiden så blandar man även in de små oavsett ålder vilket innebar att vi tillsammans har fått försöka knäcka nöten om hur vi ska förklara detta för henne.

Hon är i tioårsåldern vilket naturligtvis förenklar litegrann, hon vet ochså varför vi inte kan få barn tillsammans. Men oavsett detta så känns det rätt jobbigt att motivera sig inför ett litet barn.

I söndagskväll vid läggdags var det så dags. Jag började med att fråga henne om hon kommer ihåg vad som hände då hon för några år sedan skulle få en lillebror. Hon nickade och vi pratade lite om orsakerna till varför och vad det inneburit för oss flera år senare. Vi frågade henne om hon har någon aning om vad vad man som mamma och pappa kan göra om man inte kan få barn av sig själv. Jag såg på henne att hon förstod men ändå så gjorde hon sig liten och låtsades. Jag vände på frågan och sa, "Tror du att det finns barn i världen som inte har någon mamma eller pappa och kanske bor på barnhem idag?". "Man kan adoptera!" utbrast hon plötsligt.

Vi frågade henne hur hon skulle känna för att få en lillasyster eller lillebror som kommer från ett annat land. Jag såg att hon var smått chokad över tanken och men genast kom en eldskur av frågor. Varifrån, hur gammal, när då, får jag följa, med mera... Det hela blev otroligt spännande och hon började berätta om kompisar i skolan som är addopterade. Vi avslutade samtalet med förklara att det var länge kvar tills vi kommer få något barn men vad som kommer hände under tiden.

Nu är hon iallafall informerad och en del av hela processen. Känns skönt och roligt att hon tog det på ett sådant positivt sätt. Datum för våran hemutredning har kommit nu och det innebär att vi sätter igång i november. Spännande värre!

Så är då den sista dagen på vår föräldrautbildning avklarad och vi har alltså fått ett intyg på att vi enligt kommunens standard och normer är godkända att påbörja vår hemutredning. Fånigt? Ja och nej. Utbildningen gav oss mycket i form av disskutioner och samtal runt ämnen som man mest spekulerat runt i varandras sällskap. Det känns helt klart som att man har vuxit inför uppgiften att adoptera men jag motsätter mig än idag termen "Utbildning".

Det känns allmänt nedvärderande att påstå att man genomgått en "Föräldrautbildning" och vet nu ochså med mig att namnet ringer illa i de flesta inblandades öron. Jag skulle föredra något i stil med "Adoptionsutbildning" eller liknande. I övrigt så borde alla ha åtminstonde möjligheten att få samlas i en grupp på detta sätt, oavsett om man väntar BB-barn eller adoptivbarn. Många tankar får bubbla upp till ytan och det är en stor lättnad att få lyssna till andra människor och inse att ens föreställningar inte är så tokiga eller knäppa utan att alla bär på dem i mer eller mindre skala.

Nu har vi iallafall fått vårat "Diplom" och det första steget är taget. Nu väntar som sagt hemutredningar, översättningar, hälsodeklarationer och utdrag ur Sveriges i princip samtliga register. Stämplar och samtal för att inte tala om en evig väntan, eller längtan...