dag 2 - min första kärlek

Vi gör väl ett försök då, men med den turen jag haft de senaste dagarna (veckorna) så hinner jag väl med ett par meningar innan nån unge kräks eller kissar i sängen.

Min första kärlek. Min första, eller min första minnesvärda?

Min allra första hette Hans, och han hade runda, goa kinder. Det har jag iallafall fått höra många gånger sen dess, eftersom min mamma har väldigt bra minne - och eftersom jag gjorde misstaget, ung och dum som jag var (6 år och ny på lekis), att berätta för henne att det var kinderna jag föll för. Hans och jag gick sedan i samma klass i nio år till efter det, och kinderna försvann sakta men säkert. Inte helt då, men det runda och goa blev liksom kantigt med tiden.

Min första minnesvärda kärlek hette Anders, och honom fick jag syn på första dagen på högstadiet. Han hade - av nån anledning som jag aldrig kommit mig för att fråga om - en neongrön och en neonrosa strumpa. Samtidigt. Han hade också vackra bruna ögon och mörkt hår - och var väldigt, väldigt blyg. Det var jag med, och således så kom jag aldrig längre än till sneglande och hjärtklappning.
Anders och jag hamnade sedan i samma klass på gymnasiet, och tillbringade tre år tillsammans, vankande i korridorerna. Vi umgicks inte mer än som klasskompisar då, och efter studenten drog jag iväg runt landet och avverkade både pojkvänner och bostadsorter innan jag kom tillbaka till hemstaden helt enkelt för att jag inte hade något bättre för mig.

En vecka efter hemflytten mötte jag Anders på gatan, och sen umgicks vi intensivt i ett års tid, ända tills jag flyttade igen. Man kunde - och det gjorde alla - trott att vi var tillsammans, men inte. Vi blev väldigt otippat, nära vänner. Jag häckade på läktaren under hans innebandymatcher, vi lagade middag tillsammans, han hjälpte mig med en mycket genomtänkt teater för att avskräcka en obehaglig stalker jag råkat ut för och vi spelade många och ibland oändliga matcher "Worms" sittande i de gamla 70-talsfåtöljerna från mitt föräldrahem som han fått till sin lägenhet.
När jag sedan flyttade igen var det han som ställde upp och körde många mil med mig och mitt bohag, kånkade och bar, och vi svor högtidligt att vi aldrig skulle tappa kontakten.

Sen träffade Anders en väldigt osäker flickvän som inte uppskattade en kvinnlig bästis. Särskilt inte en kvinnlig singelbästis. Att jag senare skaffade pojkvän hjälpte inte heller eftersom han inte bodde i närheten.
Anders och den osäkra flickvännen är fortfarande tillsammans och jag hoppas han har ett lysande lyckligt liv. Jag träffar honom ibland när jag besöker hemstaden och hans ögon får fortfarande mitt hjärta att bli varmt och bubbligt, men numera för att han - trots att vi inte pratar annat än när vi ses - fortfarande är en av mina bästa vänner. Jag är glad att jag aldrig tog det där steget på högstadiet, för då hade jag aldrig fått den där tiden av vänskap senare.

Och nästa gång jag träffar honom ska jag komma ihåg att fråga om strumporna.