se där ja

Så lång tid tog det innan jag lyckades avsätta några minuter till en uppdatering, och då enbart för att jag befinner mig på jobbet och alla barnen hellre vill titta på Pippi än umgås med fröken.

Ska jag kanske ta och börja med svägerskan? Jag anar att det finns ett par människor där ute som väntar andäktigt på redogörelsen för hennes bedrifter och bravader under årets sista månad.

Allt började i samma veva som Lillebror drog på sig vattkoppor. Dagen innnan jag upptäckte dessa fick vi en inbjudan från svägerskan, hon skulle bjuda in sin, sin mans och den blivande svärdotterns släkt på lära-känna-varandra-middag. Då alla släkterna är, med svenska mått mätt, hyfsat stora (ja, ok - gigantiska) så skulle gästlistan landa på runt 80 pers och trots tveksamheter om vi ens skulle rymmas i huset så tackade vi ja.
Maken försökte samtidigt vara lite rolig, eftersom mailet kommit enbart till honom och det stod "du är inbjuden", och frågade om det var meningen att han skulle komma ensam eller om han skulle ta med familjen. Svägerskan blev, humorlös som hon är, skitsur och fräste något ohörbart. Men familjen skulle med, så mycket förstod han.
Dagen efter upptäckte jag som sagt Lillebrors vattkoppor, och maken meddelade då att vi inte skulle komma båda två, men att han och Karatekid skulle komma OM inget annat hände.

Så kom då helgen, och Karatekid fick först feber under natten mot lördag. Den som var uppe med honom var jag, så jag var hyfsat mör under lördagen, vilket inte hjälpte när han under nästa natt fick ett så jobbigt kruppanfall (ja, jag vet att den är falsk - men dock jobbig) att han hade svårt att andas. Bilfärd till akuten alltså, och adrenalin och så vidare. Jag åkte, eftersom maken brukar ha grava svårigheter att vidarebefodra vad läkarna sagt och varför man har fått recept på ditten och datten. På akuten satt vi i fem timmar, till klockan fyra på morgonen, vilket gjorde mig till en zombie under resten av helgen. Två sjuka barn, en med vattkoppor och en med feber och krupp, och därtill en fru totalknäckt av sömnbrist gjorde att min man valde att stanna hemma och han meddelade sin syster detta.

Allt ordnat, allt ok. Trodde vi.

Ett par veckor senare satt maken hemma hos svärmor och fick plötsligt en predikan om hur BESVIKEN hans syster var på honom för att han varit så RESPEKTLÖS och uteblivit. För att barnen var sjuka var "bara en ursäkt" och det var "säkert inte så illa som det LÄT" och ja, jag är tydligen en urusel mamma som inte kunde ta hand om barnen själv.

Att välja sina sjuka barn framför hennes middag var alltså fruktansvärt respektlöst och eftersom de gjort "SÅ MYCKET för alla och ALLTID ställer upp för oss" så borde vi kommit ändå.

(Det där med att ställa upp är intressant, för de har aldrig ens erbjudit sig att lyfta ett finger eller what-so-ever för oss. Vi har inte bett om det heller, eftersom det är den familjen som blir tystast då man nämner att man har något att göra eller letar efter barnvakt. När vi dränerade huset, och var tvungna att göra det för hand så var det de - som har tre vuxna män i familjen - som höll sig borta. Trots upprepade "jajaja, ABSOLUT ska vi hjälpa till, det där gör vi tillsammans, vi är ju FAMILJ!" veckorna innan. Hennes syster dök dock upp - för att lämna av sina barn eftersom jag "ändå var hemma och hade alla andra barn här...". Då hade jag dessutom körtelfeber, en ettåring och alla barnen vars pappor verkligen hjälpte till hemma hos mig.)

Anyway.

Till OSS kunde hon inte säga nåt, men till sina föräldrar gick det bra. Men skit i det, tänkte vi. Vill hon sura så får hon göra det.

Sen skickade jag ut inbjudan till Lillebrors ettårskalas. Jag bad mycket tydligt om ursäkt för att den var något sen (en vecka före kalaset) men förklarade att vi ville att han skulle vara helt vattkoppsfri först. Jag mailade alla mina svägerskor men skrev "ALLA är inbjudna" som vi alla brukar göra.
Svägerskan i fråga började med att internringa Maken på jobbet (de jobbar på samma företag) och surt fråga om BARA hon var bjuden eftersom jag inte ansträngt mig för att skicka till hela hennes familj (tre vuxna barn som bor hemma, en make och en svärdotter) och när Maken förklarade att vi tagit för givet att hon kunde läsa att det stod "ALLA" i mailet och att alla andra familjer fått samma mail så fräste hon återigen nåt  ohörbart och lade på luren.

Sen kom Lillebrors kalas, och alla kom. Fastrar, farbröder, kusiner, sambos och Makens kusin med barn - men inte svägerskan. ringde gjorde hon inte heller, ingen hörde nåt alls.
Nån dag senare öppnade jag min mail och hittade ett från henne, skickat två timmar innan kalaset. Det innehöll en mening: "Jag kommer inte jag mår inte bra.".

Slutsats: Hennes middag - med 80 andra gäster som mer än nog fyllde upp huset - var viktigare än att mina barn var sjuka, men Lillebrors födelsedag var så oviktig att hon inte ens kunde bemöda sig om att ringa för att ge återbud eller ens skriva ett litet grattis i mailet hon skickade - från jobbet.
Att hon inte tänkte komma hade hon nog f.ö bestämt redan tidigare eftersom vi träffat henne sedan dess (jag återkommer till det) och hon uppenbarligen inte haft någon ickeöverlämnad present liggande. För TÄNKER man gå på ett kalas till en ettåring köper man ju förmodligen en present, eller hur? Jag saknar inte presenten, men jag ser frånvaron av den som en bekräftelse på att alltihop inte är nåt annat än en hämnd. Sen att hon sagt "jamen varför ska jag gå dit, de har ingen respekt för mig!" bekräftar liksom teorin.

Detta hände den 22/12. Nästa gång vi träffade svägerskan var på annandagen. Jag hade då hunnit träffa Normalsvägo på julafton och frågade henne om hon hört nåt om hela historien. Hon trodde jag överdrev och missförstod alltihop och sa "det är säkert inget".
Det var sen hos henne vi var på annandagen. Jag hade haft med Filifjonkan och kusinen till stan och vi kom in till Normalsvägo och möts av halva släkten. Jag säger glatt "God jul!" och möts av detsamma från alla, utom svägerskan som slänger ur sig ett "HMMPFF!" och vänder ryggen till. Sen sitter vi vid samma matbord, mitt emot varandra. Jag testar henne, ställer direkta frågor och säger hennes namn i början av meningarna - och möts av silent treatment. Hon VÄNDER sig till och med om, vänder ryggen till och avstår mycket demonstrativt från att svara mig.

Sånt är livet, om man säger så. Iallafall i Löjliga familjen.

Normalsvägo tror INTE längre att jag missuppfattat situationen, kan jag meddela.

Bryr jag mig? Nope. Hon kan vara sur tills hon dör, om hon vill. Vi lär inte komma krypande ändå.