jodå - hon lever.

Jag alltså.

Still alive and kickin'.

Men jag är trött. Sjuka barn - igen. Såklart. Och det är bara hemma.
På jobbet finns det annat. Elever som bits, rivs, nyps, sparkas, slåss. Föräldrar som inte ser problemet och tycker att samhället helt ska anpassas efter deras barn istället för att barnen ska få lära sig de sociala koderna och kunna ha ett hyfsat "normalt" liv i framtiden. Visst behövs det anpassningar, men någon måtta får det vara. Vill du som privatperson bli nypt på Ica av en kille som inte fått lära sig att andra människor kan få prata med andra än honom?

Knappast.

Dagarna på jobbet består av en till synes oändlig rad av strider, både med barnen och föräldrarna. Båda av samma anledning - att föräldrarna inte vill inse att vi i personalen har kunskapen och erfarenheten som gör att vi kan se vad som förmodligen kommer att hända i framtiden, om vi inte tillsammans arbetar fram strategier som gör att deras barn kan få ett socialt liv utan att ständigt krocka och hamna i konflikt med samhället.
Istället vill man att barnen ska få göra som de vill, för att inte "kränka deras integritet". Eller, som i andra fall, så har man inte viljan och styrkan att ta striderna hemma också - så då överlåter man dem till skolan. Och skolan kämpar i motvind eftersom man skapar - fungerande - regler och strategier som slängs i soporna när man stiger in genom dörren där hemma.

Jag har - och likaså har mina arbetskamrater - valt mitt jobb för att det ligger mig varmt om hjärtat. Det är ju inte för lönen, det ska gudarna veta.

Jag vill hjälpa mina elever att kunna fungera i samhället. Jag vill inte skapa människor som står mera utanför än vad de är tvugna till på grund av sina medfödda begränsningar. Jag vill göra det bästa av situationen för var och en.

Jag vill INTE slösa tid på att slåss med föräldrar som tycker att jag är värdelös och okunnig bara för att jag själv inte fött ett barn med funktionsnedsättningar. Jag bryr mig om eleverna, och jag har många års erfarenhet. Jag har jobbat med de vuxna i samma situation och har sett vad som händer om man tänker som jag - och vad som händer med de som har liknande föräldrar som de jag kämpar emot.

Man blir trött, så in i märgen trött. Men om inte vi kämpar vidare - vem gör det då?