sådan far, sådan dotter

I julklapp fick Filifjonkan en "modefotografering", så också hennes kusin. I samband med detta upplyste jag henne om att erbjudandet jag köpt bara gällde till den sista mars och uppmanade henne att på en gång bestämma sig för när hon ville fota sig så vi kunde boka. Eftersom hon inte bor här så behövde vi ju alltså också boka in en helg och fixa bussbiljetter.

Veckorna gick, och jag påminde henne. "Jag ska bara..." var det mest vanliga svaret.

Till slut bokade jag en tid - ikväll - och meddelade att det var den tiden som gällde, kom eller låt bli.

Hon är på väg hit i detta nu, med buss.

Så långt, allt bra.

IgårKVÄLL ringde hon till sin pappa och talade om att hon inte har några kläder. I tre månader har hon vetat om det, hon ringer klockan tio kvällen innan. Och när talar han om det för mig? För tio minuter sedan.

Så nu är det alltså min uppgift att ta mig upp på den förseglade vinden (ombyggnad pågår) och rota fram kläder - som jag inte ens tror finns här eftersom hon har tagit hem varenda plagg jag köpt till henne det senaste året till sin mamma.

Som jag sagt så många gånger förr - jag hoppas mina två söner ärver 99% av sin personlighet och hjärnkapacitet från MIG.