Musikern och hans inte-så-sociala- fru skiljdes ju, det kanske ni kommer ihåg. Det har de visserligen gjort flera gånger, men den här gången verkar det vara för gott. Han flyttade, och så gjorde också hon (till Karatekids besvikelse, sonen i familjen var ju hans kompis) några månader senare.
Huset sattes ut för försäljning, men processen avstannade visst eftersom inte bodelningen är klar. Istället har det hyrts ut till två personer som med sina respektive barn ska bo där.
"Kul" tänkte jag, "kanske de har barn i Karatekids ålder...".
Nu har de bott här i en vecka och nä, de hade inga barn i den åldern och herregud så glad jag är för det.
De skriker, de gapar, de hotar att slå ihjäl varandra och de kallar varandra "horunge", "cp-barn" och "idiot". Igår var de hemma allihop på samma gång (fyra barn runt 8-11 år ungefär) och då lekte de kurragömma. Toppen, tänkte jag och inbillade mig att de kanske skulle lyckas göra det utan hot om blodvite - ända tills jag kastar en blick ut genom vardagsrumsfönstret och ser var en av dem gömmer sig. Bakom min bil. På vår tomt, bakom min bil. Och när hon inser att hon är den som kommer att hittas sist så häver hon sig upp och hänger på magen över bakluckan (iklädd en jacka med dragkedja) medan hon skriker nåt som innefattar "jävla" och "cp-ungar".
Så där befinner vi oss i detta nu. Nya grannar, med barn som har noll respekt för varken varandra eller grannarna - eller grannarnas egendom, eller för den delen, tomtgränsen. Jag har kollat min bil med örnblick men har inte hittat några repor, tack och lov - men vad f a n gör jag om det händer igen? Måste jag tjafsa med grannarna inom en månad efter att de flyttat in? Eller ska man bita ihop? Fast det är ju definitivt inte min grej.
Alltså, det måste ju finnas hundratusentals trevliga, NORMALA grannar i Sverige - kan aldrig JAG få en eller ett par såna? Bara en då, snälla?!
LuddesMorsa
Ventileramera
Ventileramera