jahamenjaha, ont om tid skulle man kunna säga

Nä, men egentligen inte. Bara trött. Sjuka barn (fast ett par veckor UTAN sjukdomar nu, peppar peppar...) och barn som vaknar på natten och gråter och pekar ut genom fönstret samtidigt som man ropar "där, dääär, DÄÄÄR!". Han vill alltså gå ut och gunga, så mycket har vi kommit fram till. Klockan tre på natten.

Har aldrig träffat ett barn som är så förälskat i att vara utomhus som Lillebror. Barn gillar i regel att vara utomhus, Lillebror är besatt av det. Han vaknar, pekar mot hallfönstret och skriker "DÄÄÄR!". Han släpps ner på golvet, han hämtar sina skor och dumpar dem på min kudde samtidigt som han pekar ut och skriker "DÄÄÄR!". Alla i familjen sitter vid bordet och ska äta frukost, Lillebror sitter på hallmattan med sina sandaler i näven och undrar när någon tänker förbarma sig över honom och låsa upp ytterdörren.

Så nu har han alltså en period av akut gunglängtan varje natt klockan tre. Mysigt värre. Lägg sedan till att Karatekid för tillfället drömmer ungefär tusen mardrömmar per natt så har ni min frånvaro i en liten ask.

Annars då? Tja, vi var på kalas idag. En av kusinerna fyllde år. Vi hade köpt ett gäng biljetter till pariserhjulet som finns mitt i stan åt honom, något som han enligt sin mamma hade tjatat rätt länge om att få åka. När han öppnade presentkortet sken han som en sol och hoppade upp och ner. Normalsvägo (det där med normal stämmer som sagt inte längre, tyvärr) satt bredvid och sa med ett sötsurt leende: "Här är presenten från oss, VI har köpt en RIKTIG present..." varpå hon lämnade över ett paket. Ett paket som innehöll något som 1: han redan hade, och 2: något som var för litet. Dessutom var det en sån sak som måste provas ut mycket noga eftersom olika människor är byggda på olika sätt. Man kan liksom inte bara köpa det och tro att det funkar för att det är snyggt.
Resultatet var att han lade deras paket åt sidan, vände sig till sin mamma och undrade om de kunde åka hjulet redan imorrn?
Jag log glatt, lutade mig emot O-Normalsvägo och sa: "Ni skulle kanske också satsat på en låtsaspresent...".

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!

Jag hade nämligen inget direkt behov att hålla mig väl med henne just då eftersom hon redan när vi kom visat hur viktiga vi är i hennes ögon. Hon frågade mig när Filifjonkan kommer nästa gång och innan jag ens hunnit fem ord in i meningen tar hon på sig sina solglasögon, vänder sig om och börjar prata med vår svåger istället. Den svåger som hon så sent som för två år sedan spydde galla över för att han alltid behandlat hennes man respektlöst.

Jag vet inte om det här visar hennes rätta jag eller om hon spelar nu, och det stör mig. Jag brukar vara en bra människokännare och jag trodde länge att hon var annorlunda. Förut var hon omtänksam, trevlig och hade inga behov av att hävda sig. Nu är hon dryg, överlägsen och kan bara diskutera saker som innefattar hur DYRA alla hennes inköp är eller hur duktiga hennes barn är som har träningar sex dagar i veckan och match den sjunde. Att den äldsta inte hinner med sina läxor och håller på att springa in i väggen på grund av tjatet om hur smal man måste vara är inget som man pratar om - eller ens bryr sig om. Huvudsaken är att hon är smal och vacker och gör mamma och pappa stolta utan att kräva något tillbaka.

Jag skulle kunna fortsätta i en evighet, men måste sova innan Lillebror kommer på att det är gungadags... kanske fortsätter jag svavelsvadan en annan dag och jag hoppas inte det ska ta fem veckor innan jag kommer hit igen.