Wegerup: Bortom Rubrikerna

Så länge alla mår bra spelar inget annat någon roll. En sliten sanning men när man påminns om den känner man likväl just hur innerligt sann den är. Sigrid var sjuk i går natt, med hög, hög feber och hosta och illamående. Med så små ska man åka in så det blev ett antal timmar på Astrid Lindgrens barnakut där bemötandet var rakt igenom proffsigt och vi fick veta att vi gjort helt rätt som åkte in med henne men att de efter en noggrann undersökning tyckte att hon skulle kunna åka hem, få febernedsättande och hållas under övervakning. Nu verkar hon, tack och lov, må bättre.

När jag satt med henne på akuten, precis intill Karolinskas BB där hon fötts för bara 2,5 månad sedan och  såg hennes lilla runda vänliga ansikte så feberflammigt och hörde henne jämra sig och gny upplevde jag det som varje förälder känner: inget kan vara värre än när barnen mår dåligt och man skulle göra vad som helst för att de ska må bra igen.

Nu var detta, tycks det, blott feber och luftvägsinfektion men när jag satt där och hörde andra barn gråta i rummen intill tänkte jag på alla svårt sjuka barn och på hur mycket man har att vara tacksam för. Det kan tyckas som floskler men man ska verkligen försöka att leva mer i nuet, gnälla mindre och uppskatta allt man har. Den friske har många önskningar, den sjuke bara en.

I kväll har varit en helt oglamorös hemmakväll med fredagmyset inklusive den berömda päronsodan och senare pingu på video, Märta som lekte dykare i badet, kålpudding och efteråt lite glögg, ett nytt nummer av Mama i soffan och en hostande men lite piggare Sigrid som nu ligger i min famn och ska få alvedon och kvällsamning framför vad skräp man nu kan hitta så här dags på tv. En helt vanlig kväll långt från glammigt nattliv. Den kunde inte varit bättre.

Hoppas ni också haft en fin fredagskväll, vad ni än gjort eller gör. För att säga som den gamle rösten i natten Jack Killian: Godnatt Sverige, var ni än är.

Som en kvarglömd badboll. Så brukade mamma alltid under de första åren i Falkenberg säga att hon kände sig på vintern. Hon kom från Uppsala till sommarstaden på västkusten och var van vid att det pågick ett liv med rikt kulturutbud även på vintern, att det fanns liv och rörelse också sedan löven fallit. Jag skulle senare själv lära mig känna igen känslan av ödslig övergivenhet alla dessa grå, fuktiga höstdagar med blåst från havet. Ibland fanns en ro och stillhet i att slippa sommarens hets och puls, men andra dagar härskade bara känslan av att livet pågick någon annastans.

Just den där känslan berättar flera av kollegorna som varit på plats för Italien-Sverige de senaste dagarna om. Matchen gick i badorten Milano Marittima och stiltjet lär ha varit totalt, allt stängt och tillbommat. Men stiltje eller ej, det hade varit roligt att komma dit och återse Milano Marittima där jag sommaren 1991 var två veckor med min nya aupair-familj. Det var första flytten hemifrån, jag tillbringade dagarna med att passa en bortskämd rikemansdotter på tre år som var blek och sjåpigt rädd för allt, till och med sanden som hon vägrade sätta ner fötterna i. Jag led av svår hemlängtan och var bara alltför glad när jag fick jobb på en restaurang i Toscana istället och kunde lämna barnpassandet därhän och lära mig italienska på ett betydligt mer kreativt ställe.

Nå, nu som mammaledig blev det förstås ingen match i Milano Marittima den här gången. I stället gjorde jag i går kväll en liten utflykt in till stan och i Stockholm, där pågår livet även den här årstiden. Jag kände direkt hur jag livades upp när jag kom in till stan och såg alla människor, neonljusen som speglade sig i vattenpölarna och följde marschallerna som visade vägen till mitt bokförlags, Forum, höstfest i anrika Bonnierhuset på Sveavägen. Där blev det lite god buffé och mycket trevliga samtal med Viveca, Karin och de andra på Forum men också begåvat och intressant folk från oss på Aftonbladet (var det någon som sa att eget beröm luktar illa...) och Amelia. Hamnade vid ett stående dambord där vi hade ett livligt samtal som under timmarnas gång kom att handla om alltifrån mammaledighet till damkorpen till mansdominans till politik. Sen trängde amningsbehovet sig på och det blev taxi hemåt genom ett regnigt Stockholm på väg mot novembernatt.

Nedan ser ni bild ifrån festen och kan läsa lite mer på kollegan Cecilia Gustavssons utmärkta bokblogg här hos Wendela.

http://blogg.aftonbladet.se/29714

"Mamma, jag vill tutta!". Så skrek en liten gosse på 2,5 år, son till en kollega till en nära vän, och rusade sen tvärs över kontoret, nyss avlämnad av barnflickan och sugen på sin mor. Hon knäppte upp blusen och han försökte hjälpa till och sen hoppade han upp till bröstet och tog själv tag i det och sög sig fast. Gissa om detta var det stora samtalsämnet, i ganska upprörda ordalag, på den arbetsplatsen den närmaste tiden...

Amning har jag ju skrivit om förr och det är ett ämne som väcker känslor. Vad tycker ni, när är det dags att sluta amma, när är barnet för stort? Rent näringsmässigt finns det ju ingen anledning att amma en ettåring och det tvistas mycket om det förutom den första spädbarntiden verkligen gör särskilt mycket för immunförsvaret. Närhetsaspekten finns där förstås, för både mor och barn, men det kommer likväl en stund då det är dags att sluta, tycker jag. Närheten kan man få ändå.

"När de kan be om bröstet är de för stora", som en väninna uttryckte det. Samtidigt har man ju sett dokumentärer på tv med kvinnor som ammar sjuåringar. Med risk för att stöta mig med någon säger jag rakt ut att jag tycker att det inte är sunt. Då måste man fråga sig varför såväl mor som barn har det behovet. Amningens nackdel är ju också att den delvis stänger ute pappan och andra närstående. Visst är det härligt att känna sig unikt behövd men det är också naturligt att när barnet växer måste andra släppas in mer och mer och komplettera mammans roll.

En annan sak som också diskuteras då och då är "offentlig amning". När jag skrev om offentligt kissande i våras mejlade en manlig läsare att det är lika äckligt med kvinnor som ammar bland folk. Oj, vilket liv det blev och jag får väl hålla med de läsare som tycker att det är skillnad på att inte uppsöka en toalett och att man måste mata ett hungrigt spädbarn då behovet uppstår. Det går inte att gå ut överhuvudtaget om man inte får amma när så krävs, en bebis kan inte vänta på mat. Jag tycker inte att det är någon dröm att behöva amma på flyg, tåg och fik men alternativet är som sagt att stanna inne alltid.

Däremot tycker jag att man kan sköta saker mer eller mindre diskret, man kan stoppa undan det bröst som inte används och så vidare, jag har lite svårt att förstå de kvinnor som låter dem hänga fritt mitt över caffe latten och säger att "oj då, jag tänker inte ens längre på mina bröst som något som ska skylas, de är BARA till för mitt barn, haha". Det är ungefär som att man inte byter blöja hur som helst, man behöver inte utsätta omgivningen för mer privatsaker än nödvändigt, det handlar om hänsyn helt enkelt.

Överhuvudtaget kan man ju här se en allmän trend sen länge då det gäller vad man gör bland folk. Det anses bland vissa som småborgerligt och löjligt med vett och etikett men alla sådana regler uppkom ju en gång av hänsyn till varandra, det är helt enkelt trevligare om man inte har fötterna i bussätet, snyter sig i näven, rapar och fiser hur som helst, spottar överallt och kliar sig hur som helst. Svårare än så är det inte.

Jag mejlade för övrigt den där läsaren, som jämställde amningen med publikt pinkande, och frågade om han har något emot bröst i övrigt, i snygga urringningar och dylikt. Det brukar ju rätt få män ha. Och det hade förstås inte han heller. Det var av någon anledning bara när brösten användes av ett barn för att ge mat, dess egentliga funktion, som de blev outhärdligt äckliga...

Det kan finnas få saker som är bättre än att vara föräldraledig när det är absolut trötslöst höstrusk ute. Märta och Rikard var knappt utanför dörrn innan jag kröp ner i sängen igen med Sigrid. Varmt och skönt och inga tider att passa, inga måsten förutom de vanliga vardagsplikterna. Den planerade stadsturen med shopping inför dopet sköts raskt på framtiden, det vill säga slutet av veckan.

Under täcket med min lilla varm gosgris kände jag mig som en mycket privilegierad människa. Båda barnen har också det senaste dygnet givit en den feedback man då och då behöver för att orka, ja, ni vet ni som har ungar. När Märta krånglar med galonbyxorna, äter en fingerborg fil till frukost och "vill vara i fred" och Sigrid utnyttjar min kropp dygnet runt kan man behöva höra, som i går kväll vid nattningen av storasyster: "Mamma, jag tycker om dig. Du leker så bra, allt gör du bra". Och lite senare på kvällen lät också Sigrid mig höra sin lilla röst. Ni som har eller har haft bebisar vet hur stort det är, när de små knorrandena och grymtningarna och andra bebisljuden övergår i joller, när man hör den där lilla, lilla rösten, sitt barns röst.

Nu sa Siggi visserligen inte så mycket mer än "lau, wau, eröö, gau". Men hon tittade  på mig när hon sa det, vi fick total ögonkontakt och hon log och sa med ögonen att jag är världens enda och bästa mamma (för att travestera Pellefant) och jag försäkrar att inga raggningsrepliker någonsin fått mig att smälta så som hennes små ljud.

Nu ska vi äta en rejäl brunch, hoppas ni har det bra ni som jobbat några timmar, gått till jobbet i regn och snart ska äta lunch. ;)

Pressfotograf. Ett av världens viktigaste jobb. För det är ju så att det ligger mycket i det gamla talesättet, att en bild säger mer än tusen ord. I morse fastnade frukostsmörgåsen i halsen när jag på DN utrikes fick se bilden på en två månaders etiopisk flicka, totalt utmärglad och så olik vår runda glada bebis i baby-sittern att man inte kunde tro att det handlade om två flickor i samma ålder. Två barn - bara med så helt olika förutsättningar. Vi, och vårta barn, hade turen att födas på rätt ställe. Titta gärna på bilden på länken neda och kanske känner du då, som jag, att vi kan avvara några julklappar och ge några hundralappar till de som inte har något, något alls. "Jag kan inte ens titta på den", var Rikards kommentar medan jag kämpade mot gråten. Båda har vi sett mycket elände i jobbet, Rikard mer än jag, men det är sant att man blir mycket sårbarare och öppnare för andras lidande när man får barn. Inte för att man blir en bättre människa, men för att man, tror jag, kommer närmare sina känslor och för att man ser sitt eget barn i andra barn.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/en-miljard-hungrar-1.994929

Hur som helst, bildens makt är enorm och där har kvällstidningarna av tradition en stark roll. Jag har, först på Expressen och sen på Aftonbladet, fått äran att jobba med många av Sveriges bästa fotografer som Paul Hansen, Jan Düsing,  Robban Andersson och de yngre förmågorna som Magnus Wennman (på väg att bli en världsfotograf, om han inte redan är det) men även Andreas Bardell och Wixtrömarna och många, många fler. Hos oss spelar det sällan roll hur bra din text är utan den rätta bilden, den som talar till magen och hjärtat lika mycket som hjärnan.

Tyvärr är dock av tradition pressfotografyrket extremt mansdominerat. "Kamerorna är så tunga att bära, det klarar ingen tjej", var en killkollegas förklaring. Det handlar dock, tror jag, mer om attityd, det är ett jobb där man måste ha självförtroende, tro att man är bra, kunna klättra över staket och våga ta bilder även i obekväma situationer, våga åka till farliga krigshärdar, kunna fånga ögonblicket när en spelare gör mål eller bryter benet, vara charmig när det behövs, ödmjuk och lyhörd när så krävs och alltid, i alla lägen, ha en känsla för bilden, se det andra inte ser.

Jag tror att kvinnor naturligtvis också kan klara allt ovanstående. Problemet är att för få hittills själva trott att de klarar det. Även i mitt yrke krävs attityd, att man vågar ta för sig och det gör tvyärr färre kvinnor även om jag hoppas att utvecklingen går åt rätt håll. Nå, Märta vill nu i alla fall, säger hon, bli pressfotograf och jag pushar henne gärna om det önskemålet kvarstår. Häromveckan vill hon bli mamma och få "så här många barn" (båda händerna visade med alla fingarna ute, alltså 10 barn) men hon ska nog hinna med bådadera...

Anledningen till att Märta blivit intresserad av pressfotografens roll är att hon träffade unge Jimmy Wixtröm på jobb en gång, då Märta fick följa med och charmades och fascinerades av "killen Jimmy" och hans stora kamera. Så nu snor hon så ofta hon kommer åt min kamera, får lägga den allt högre upp på hyllorna. Nedan ser ni bilden hon tog av mig förra helgen i Falkenberg och det är trots allt inte så illa för att vara en 3,5-åring. Att det inte är Årets Bild beror nog mer på objektet än fotografen. :D Men, för att vara allvarlig, jag ser gärna fler kvinnor bland fotograferna och vill någon av mina döttrar en dag göra det yrkesvalet är jag där och stöttar. Det finns så mycket viktigt att skildra där ute och det är viktigt att det görs genom så många olika ögon som möjligt och att även vi kvinnor är med och gör skillnad i den stora världen.

Foto: Märta

Svenskan är ett smart språk när det kommer till omskapa utländska ord till nya verb: mejla, faxa, briefa, messa, sms:a. På med ett a på slutet och vips har vi ett nytt ord. Hemma hos oss, helt i tiden tecken, har vi också fått ett: alkotvåla. Ett ord som jag alltid kommer att förknippa med hösten 2009; influensahysteri, ny bebis i huset och Märta som frågar alla gäster: "Har du alkotvålat? Annars får du inte klappa Siggi".

"Det är hårt att vara dubbelarbetande". Tidigare förbundskapten Lars Lagerbäcks kommentar inför debatten i tisdags när han gick förbi mig där jag satt och ammade in i det sista innan jag skulle upp på scen. (Vem sa att han är Sverige tråkigaste? ).

Rätt har han hur som helst. Det är ett jobb, om än underbart, att hålla en bebis med mat, även utan annat jobb vid sidan om. Sigrid är välsignat nöjd, skriker aldrig så länge maten kommer direkt, men den ska komma rätt ofta på natten och visst känner man av att det är drygt två månader nu där all sömn delas upp i etapper på max fyra timmar, oftast kortare. Man är lite lätt sliten.

Så i morse, då jag var rätt slut och bra hungrig och fick avbryta frukostfixandet för först ännu en amning och sen ett blöjbyte började jag till sist bli lätt svajig på benen. Så var ändå äntligen kaffet och gröten klart, jag högg kanelen i farten, "kanelade", som Märta säger, på gröten bara för att känna en doft som inte var rätt. Japp, någon hade flyttat kryddburkarna och det var nu muskotnöt på min gröt. Då var jag nära att slita mitt hår på bästa tjurfäktaren i Ferdinand-filmen-manér. Så det stämmer väl kanske, det där man säger om att sömnbrist och amning ger "gröt i huvudet". Eller i alla fall nöt.

Vilken rubrik, från tant Jennifer, 37 år.

Det var bättre förr. Så har jag lovat mig själv att aldrig säga och säkert var det inte heller bättre förr. Men en sak är säker och det är att varje generation tycks bli mer och mer bortklemad. Farfar gick till skolan till fots en mil åt vardera hållet. Skolmat hade man aldrig hört talas om. Det var vardagen för barn på den tiden och de inte bara överlevde, de blev ganska friska och starka. Farfar fnös åt vår skolbuss men man ligger ändå i lä mot dagens unga. Det blev jag påmind om när jag häromdagen läste i Hallands Nyheter.

Där var det en stor artikel om att politikerna velat flytta matsalen på Tullbroskolan så att eleverna skulle få äta på en ny restaurang, på äldreboendet Tallgläntan strax intill. De skulle då gå dit och "få frisk luft och rörelse på köpet". Något som dagens unga, där allt fler är i allt sämre form (det finns det ju siffror på) inte skulle må direkt dåligt av.

Jag kan förstå att skolan och eleverna vill ha kvar sin egen matsal. Jag tycker också att det är bra att det inte är som för hundra år sen utan att barn och ungdomar får lagad lunch och slipper gå illa klädda i snö och kyla till skolan långt bort. Men jag blir beklämd och lite oroad när jag läser ungdomar som hävdar att det "tar 20 minuter att gå till Tallgläntan från skolan" (då får man krypa, det tar i rask takt fem till tio minuter) och att om det regnar "kommer nog många inte att gå ut och då får de ingen lunch". Sen när blev lite regn dödligt?

Förstå mig rätt, jag kan lätt må illa av den käcka anda som råder i gamla pojk- och flickböcker med raska gossar och duktiga töser. Men det motsatta, som vi ser nu, med barn och unga som tar allt mer för givet, har allt svårare att utstå minsta fysiska press och som så sällan känner tacksamhet över saker, det är en oroande utveckling. Mina föräldrar, som båda jobbat i skolans värld i 40 år, ser stor skillnad över åren på uthållighet och attityd hos barnen och de unga och många andra lärare säger samma sak.

Det är som sagt bra att vårt samhälle kan erbjuda de unga mer och jag är emot nedrustning inom skolan. Men det vore på sin plats med lite perspektiv. Förr - och på många ställen fortfarande runt om i världen  - skulle en kort promenad för ett lagat mål mat knappast vara ett problem. Regn ute eller ej. Den springande punkten i allt det här är ju nämligen: hur blir ett samhälle där vi uppfostrar barn och unga så här? Hur klarar det och individerna verkliga svårigheter?

Något att tänka på själv när man uppfostrar barn. Jag märker själv hur lätt man kör Märta i vagnen  eller sätter på ståbrädan till bebisvagnen istället för att tvinga henne att gå en bit, bara för att det går fortare och är enklare och för att man slipper gnäll. Själv gick jag när lillasyster kom. Gnällde ja, men gick för några ståbrädor fanns inte. Och kanske var det bra så. Det är ståbrädor på de flesta plan i dag och frågan är vad det gör med oss. Kanske är det som en äldre, skånsk lärare sa till min pappa då på 1970-talet, pappa som lätt tyckte synd om lilla Jennifer när hon fick gå på sina små ben och bar henne istället: ”Bär inte tösen hela tiden, benen förtvinar ju på henne". Och så är det; blir man skjutsad, buren och curlad genom livet förtvinar man lätt och får aldrig veta hur mycket man egentligen skulle klara -  på egna ben.

Lyssnade på regnet i natt, under ett av matningspassen och tänkte "att javisst, det är så regn låter". Just det där ljudet av ett halländskt höstregn mot just det där fönsterblecket. Och vinden som tar i så att det knakar i snedtaket på just det där viset, just den där vindens höstsång som jag somnat till så många nätter. Ute är det just de där dofterna, färgerna, ljuset och blåsten från havet.

Och jag påminns om att det är så det är, att ens föräldahem och barndoms trakter framför allt är facit. Allt där efter är nytt och annorlunda. Efter alla dessa år borta känns Falkenberg ändå som hemma. Mycket är mig främmande och var det redan då, då som jag sökte mig bort. Men hemma är och förblir det likväl, på sitt eget säregna vis.

Som jag skrev i somras har alla flyttar varit mödan och förlusterna värda, för alla nya möten, alla nya människor och upplevelser de skänkt mig. Men då jag på plats i min gamla högstadieskola Tångaskolan ser lillasyster träna inomhusfotboll med mina gamla tränare som ryar som vanligt, nu 20 år senare, får jag en sugande känsla av saknad, slås av hur mina flyttar varje gång inneburit att man gett upp sitt sociala nätverk: vänner, lagkompisar, ytligt bekanta, ramar för tillvaron och skyddsnät att fånga upp en.

Under träningen, där på läktaren, med alla välbekanta dofter av sliten, insvettad skolgymnastikhall, tänkte jag inte minst på de tjejkompisar jag förlorat och nu verkligen, verkligen kan sakna. Visst, vi hörs ibland på mejlen, ses över en fika någon gång, men ändå. De som var en så stor del av ens liv och sen efter hand bara långsamt gled ut ur ens tillvaro. Ulle på högstadiet, Tina på gymnasiet och alla i gänget runt omkring: Hille, Katta, Helenorna, Karin, Helene, Martina, Lotta och alla tjejerna i fotbollen och basketen. Men framför allt Ulle och Tina.

De som jag shoppade converse med på spännande tågresor till stora Göteborg i en tid då varken converse-skor eller McDonalds fanns i Falkenberg. De som jag rörde ihop kladdkaka och chokladbollar med inför ännu en videokväll hemma med nya VHS-spelare laddade med skräckfilmer och Rob Lowe-rullar. Ulle som jag cyklade hem med från skolan för att sen stå och prata killar och strunt med, i en timme vid korsningen av Vessigevägen innan vi åkte var och en till sitt för att kasta i oss lite mackor och mjölk och bara en stund senare ringa varandra och prata, prata, prata en timme till. Minst. Jag på golvet i tvättstugan, det mest undanskymda stället jag kunde nå med husets enda telefon, den grå kolossen med snurrsladd.

Och så Tina, alla timmar med henne på flickrummen där vi pratade Springsteen och Modern Talking, alla stunder på Burger Inn där vi tittade på killar och snålåt på vår delade pommesfrites-korg, alla förfester då vi sminkade varandra med kastanjevatten  i ansiktet och ultra på läpparna (oh, ljuva 80-tal), sprayade varandras hår och dansade på heltäckningsmattan. Alla kvällar på Club Herman, Cabarée och senare Strandbaden. Alla dagar på stranden med hopp från bryggan, mjukglass och medhavd bandspelare med inspelade låtar från Tracks. Alla stunder med skolkatalogen där vi gick igenom person för person, allt i från karaktär till utseende. Men det jag minns mest är ändå skrattandet, det som aldrig tycktes kunna ta slut. Aldrig senare i livet har jag skrattat så mycket som under tonåren.

Det finns många briljanta (och mindre briljanta) pojkrumsskildringar på film och i böcker. Men alltför få från flickrummen, särskilt positiva sådana. Visst kan det vara svårt att växa upp. Men att det bara skulle vara svårt att vara en kvinna i vardande, den beskrivningen känner jag inte alls igen mig i. Den kraft jag kände hos oss och fann i vår gemenskap, den vill jag berätta mer om, förmedla till andra och jag tror att säkert många av er där ute känner igen er också. Så det kommer mera.

Nu dock snart dags att säga Farväl Falkenberg. För den här gången.

Japp, det blev Zlatan som vann Guldbollen, nu vet ni det med. Och det var ju ingen skräll direkt. Visst kunde vi i juryn på sätt och vis tycka att det varit roligare med en större spridning. Men det är inget rättvisepris. Det ska gå till den bäste spelaren inom svensk herrfotboll det senaste året. Ingen har varit på Zlatans nivå, därför var valet tämligen givet, vi behövde inte sammanträda länge.

Att han tackar nej till landslagsspel för tillfället var mindre givet men är samtidigt inte heller helt förvånande. Den enda rätta linjen nu är att inte krusa utan låta honom komma självmant, Zlatan är så van vid att folk kröker rygg för honom att det knappast är den rätta vägen.

Själv åker jag nu med Sigrid och medhavd barnvakt (Märta ska bli kvar i stan och gå på biblioteket och konditori med sin morfar) till Malmö över dagen, från Falkenberg, för debatten om svensk fotbollsframtid. Jens Fjellström och Lars Lagerbäck är några av de som kommer att delta tillsammans med eder undertecknad.

Så nu väntar snart den vackra kuststräckan med tåg söderut. Senast jag åkte den var det den 1 juni och strålande, jublande försommar med landskapet i ny, grön, blommande skrud och slösande solsken. Nu strilar ett tröstlöst grått novemberregn över samma landskap, som naket och kalt kommer att möta oss genom tågfönstret på vår resa.