På spaning efter ett liv som flyr

Medierna har lyckats skrämma upp människor för försöken i CERN så att man t.o.m. tar livet av sig. Allt bygger dels på att det här med Big Bang försöken är något mystiskt och svårbegripligt, dels på referens till uttalanden av "forskare" utan närmare angivande av den källan.

De källor man angivit i tidigare artiklar har jag följt upp och anser att de är alldeles för oseriösa för att ligga till grund för en sådan kampanj som massmedierna drivit. Men om man verkligen sökt sanningen så hade det ju inte blivet någon smaskig nyhet. Att man lyckats skrämma upp stora delar av mänskligheter och den del till döds anser man väl bara vara en framgång. Eller hur? Det säljer ju? Även de mord man åstadkommit är ju en smaskig nyhet.

Ooops! Jag har blivit utnämnd till stalker. En äldre, singelkvinna i grannskapet har i brev meddelat mig att jag skall sluta åtrå henne, stirra på hennes ben och inte stirra in genom hennes fönster om kvällarna.

Eftersom jag bara ha konverserat henne artigt vid några grannträffar, aldrig känt mig attraherad av henne, inte stirrat på hennes ben och aldrig ens varit i närheten av hennes hus någon kväll, så blev jag ganska perplex.

När jag i förtroende tog upp detta med en annan granne berättade hon att samma sak hade hänt några år tidigare med en annan manlig granne som hade flyttat sedan några månader. Hon antog att jag nu hade blivt utsedd.

Vad gör man?

En viktig resurs för att leva ett rikt och bra liv är vi själva. Därför var det ett lyft för mig när jag plötsligt en dag insåg vem jag var. Inte en "man" i enlighet med den sociala konfektionskostymen utan en mix av "manliga" och "kvinnliga" egenskaper. Fysiskt en man, heterosexuell, skäggig, fysiskt stark men också känslig, empatisk och omtänksam. Också lätt för att gråta, men hade tränat in motåtgärder så att när jag blev ledsen agerade jag ut i ilska. (Nu har jag tagit bort de hindren, så nu gråter jag när jag är ledsen - oftast.)

Visst finns det någonslags genomsnittlig mansprofil och kvinnoprofil, men alla avviker från detta statistiska medelvärde. Det finns "manliga" kvinnor och "kvinnliga" män. Ytterligheterna är frustrerande för de som är hårt skolade in i sin mans- eller kvinnoroll och väcker ofta häftiga reaktioner.

Trollhares färd genom livet är ett lysande exempel på kampen att hitta sig själv. Jag är full av beundran över hennes kamp att försöka finna ut vem hon är, ständigt motarbetad av människor som vill pressa in henne i något lämpligt fack. Om jag skulle möta henne IRL skulle jag inte heller riktigt veta hur jag skulle vara, jag skulle vara osäker.

Jag vet, för när jag för många år sedan för första gången hade en öppet lesbisk kvinna som arbetskamrat så tog det tid innan vi hade en trygghet i vår arbetsrelation. Då hade jag god hjälp av att jag redan visste att jag sjäv avvek på mitt sätt från den standardiserade mansrollen.

För att kunna acceptera andra måste man nog först acceptera sig själv.

Vi har en del stalkers på gång på bloggen. Tre funderingar

Vad vill stalkern åstadkomma? Uppenbarligen göra den angripna illa, såra, göra ledsen. Råskällandet tyder på det. Men varför göra illa?

Vad driver stalkern? Ett personligt agg, en vilja att hämnas en upplevd eller verkig oförrätt? Eller är det ett utbrott som har sin grund i stalkerns allmänna livssituation? Att angreppet främst har sin grund i den egna livsångesten?

Vad kan vi göra när angreppen kommer? Vi kan stötta den angripna. Det gör alltid ont när någon annan människa öser sin frustration över en och många här på bloggen verkar vara känsliga människor, tacksamma att hoppa på. Vi kan försöka avväpna stalkern genom att negligera eller skämta bort påhoppet. Det lindrar verkan av angreppet, men den ångestfyllda människa som gjort påhoppet lämnar vi åt sitt öde. Och tyvärr blir det så - stalkern är anonym och vi får aldrig upp en dialog.

Eller finns det någon annan väg ut än att försvara varandra mot angreppen och lämna stalkern åt sin frustration och sitt öde?

I skydd av anonymiteten i bloggen så släpper de vanliga sociala hänsynen och människorna träder fram alltmer som de innerst inne är. Det ger en frihet och en möjlighet att kunna tänka högt och ge uttryck för vad man känner.

Det leder tyvärr också till strider på bloggen, där prestige, egoism, elakhet och ondska ibland kommer fram med skrämmande tydlighet. Mer tydlig än IRL (här i Sverige). En del av utfallen tyder närmast på att personen bakom har en störning eller ett trauma och att de skulle behöva hjälp på något sätt. Bloggen är inte en tillräckligt nära och varm kontakt för att man skall kunna verkligen nå varandra.

Hur vi skall kunna hantera dessa människor som verkar gå in för att störa och skada vet jag inte. Bara att jag känner både irritation över dem och samtidigt känner en viss medkänsla med dem. Jag undrar hur de har det i sitt liv.