Perspektiv

Var är all oro, var är alla krav på att regeringen ska gå in med pengar eller ännu bättre; köpa upp och driva ett flygbolag som har gått med förlust alldeles för länge?

De som vill att svenska trupperna ska lämna Afghanistan. Att all militär beredskap, från alla inblandade länder, ska ge sig av. Istället ska man öka bistånd och civil bemanning. Men, tänker jag för mig själv. Försvinner talibanerna då? Kommer den demokratiska installationen ske per automatik, utan förtryck och våld? Ni kanske tror att talibaner inte skjuter mot obeväpnade tjänstemän? Att de lägger ner sina vapen om vi lägger ner våra?

Nej. Så länge vi försöker få in demokrati i det där landet, så kommer det finnas våldsamma grupperingar som försöker stoppa det, som inte vill ha det. Många afghanska medborgare vill, men inte alla. Det uppstår spänningar. Jag vill inte, många vill inte, att de afghaner som vill ha demokrati ska förtryckas med våld och berövas sina mänskliga rättigheter. Därför finns det militär beredskap. Delvis. Och därför tycker jag inte heller att man bör advokera för reträtt.

Jag har ingenting emot bistånd och ökad civil bemanning, men det måste finnas ett skydd, en viss stabilitet. Talibanerna spränger ju FN-kontor.

Man tar inte med en kniv till en batalj som utkämpas med skjutvapen. Inte heller en fredspipa.

Fleshgod Apocalypse - Oracles. Vilket album. Vilken musik. Alla spår är enastående men detta är kanske det spår som bäst representerar bandets sound.

Det är märkligt hur musik kan väcka ett minne och en känsla i det minnet, precis som om det fanns en av- och på-knapp. Sitter och lyssnar på Iron Maiden nu - inte genom datorn dock, min musikmapp söndrades till intet. Nej, jag lyssnar via cd. Original-cd, dessutom. Dance Of Death (2003) för att vara exakt.

Detta band och i synnerhet detta album får mig tänka på ett ex. Ett och samma ex. Vi har ingen kontakt idag, hon och jag. Och vår relation var inte bra någonstans. Den var instabil, stormig. Vi var ekan och relationen det oändliga, ondsinta havet med enorma, svarta och mordiska vågor. Det var hopplöst, alltså. Slutet, fördelsen - det var oundvikligt. Men vi hade något gemensamt; musik. Inte Iron Maiden per se, men musik i allmänhet. Vi introducerade band inför varandra. Det var mycket ge och ta i den aspekten av relationen.

Jag fick den här skivan av henne, bara sådär, helt spontant. Och jag blev glad. Mycket glad. Vi lyssnade, jag lyssnade mest. Hur som helst. Den kvällen var den kväll jag minns som mest romantisk. Inte för att jag är någon romantiker så och vi hade inte heller speciellt många romantiska kvällar över huvud taget - men desto mer stack denna ut. Vi bråkade inte. Det fanns inga tvivel den kvällen. Det var bara vi två och Iron Maiden i bakgrunden.

Vi kelade, vi hade sex och vi var avslappnade. Vi hade fokus på varandra. Och jag minns så tydligt att jag både somnade och vaknade med min hand på hennes vänstra bröst. Och jag minns lika tydligt hur jag möttes av hennes leende när jag slog upp mina ögon. Min hand på hennes bröst, över hela natten, efter en sådan kväll - jag är övertygad om att hon inte hade känt sig bekräftad förrän då. Inte på riktigt.

Vårt förhållande gick bättre efter den där kvällen. Inte speciellt länge, men ändå ett tag. En strimma ljus i mörkret, kan man säga. Och Iron Maiden påminner mig om det. Bandets musik är en del av minnet. Den del som triggar igång det.

Den gamla disken dog och med den mitt musikbibliotek. Ingen back-up. Bara tomrum. Får börja om från början.

En av de stora, stora nackdelarna att jobba heltid är att jag varken har tid eller ork att städa i veckorna. Det får jag ta under helgen, då jag helst av allt bara vill göra roliga saker. Behagliga saker. Tillfredställande saker. Som idag, t ex. Badrummet står på tur.

Det är fan det sista jag vill göra på en lördag förmiddag - men det måste göras. Och någon måste göra det. Och då jag inte har ekonomin för att hyra städhjälp, ja, då blir denna någon oundvikligen jag.

Helvete.

Ska hämta ut en ny hårddisk i morgon och efter formatering och installation tänker jag påbörja en mindre novell. Det var väldigt, väldigt länge sedan jag kände ett sådant sug efter att författa. Alltså, författa något mer än ett blogginlägg i mängden. Något riktigt. Något som tar tid. Något som man faktiskt bryr sig om.

Ingenting jag kan göra nu, datorn fallerar helt spontant utan förvarning. Att skriva under sådana förutsättningar gör jag inte. Inte om det ska bli seriöst och bra.

Många vänstersympatiöser gläfsar om det ena och det andra. Men Thomas Östros är värst som anklagar Reinfeldt för att medvetet ha försökt lurat väljarna. Jag tror som Ghost att det inte stämmer. Att Reinfeldt är smart nog att inse att en sådan lögn ändå skulle upptäckas snabbt. Han och regeringen granskas ända upp till ballongknuten, nästan.

Ja, Reinfeldt sa fel. Det var klantigt att inte göra en kontroll på uppgifterna. Men varför stirra sig blind på hans misstag när man kan se bortom? Sysselsättningsnivån är ungefär densamma som år 2006, men märk väl det faktum att vi har varit och fortfarande är inne i en global finanskris som även har slagit hårt mot Sverige. Att trots det ha motsvarande sysselsättningsnivå som man hade det år när sossarna sa; det går bra för Sverige, det kan väl ändå inte ses som ett misslyckande?

Fyra bluescreens. Ett diskläsningsfel. En reparation av skadade filer och en radering av flera indexfiler. Det är alltså inte på fråga om en månad. Det är en fråga om när fan som helst. Och som jag hatar det. Man måste trippa på tå och hålla andan för varje musklick. Kanske kommer den där blå skärmen upp igen? Kanske smäller det till på riktigt, där inne i burken? Man vet inte. Och det är skrämmande. Nästan som en skräckfilm, där mördaren eller monstret väntar i mörkret. Man vet att det kommer fram, någon gång. Men inte när. En bluescreen är datoranvändarens osynlige mördare.

Det värsta är att man gör ju ibland, eller kanske ofta, viktiga saker via sin dator. Tänk att man påbörjar svaret på ett enormt viktigt mail och så pang! En bluescreen. Det fysiska minnet har börjat dumpats och du ser bara en massa konstiga ord och siffror. Du meddelas om att du måste starta om datorn. Det finns inget annat att göra. Man sitter där, framför datorskärmen, maktlös och hopplös.

Jag får ta en tripp till Elgiganten i morgon. Kosta vad det kosta vill. Detta håller inte. Att få pulshöjningar inför varje musklick.