Wordcrap

Då har jag exporterat denna blogg hit. Gott så.

Det var med visst vemod jag begav mig till personalfesten igår och mitt vemod var, så här i efterhand, befogat. Det är inte bra, tror jag, att se sina kollegor berusade ut till lilltåns nagelspets, det blir för privat, för nära inpå, den där (vad jag anser) så viktiga gränsen mellan arbetsliv och privatliv suddas ut helt och det blir otroligt svårt för mig att hitta ett bra förhållningssätt. Jag hade hellre velat äta på en restaurang och druckit en eller två glas vin och sedan prata lugnt och sansat medan maten smälter, mer än så behövs inte och risken för att saker går överstyr minskar drastiskt. Eller så håller jag bara på att bli gammal och trött.

Fylla och dimma, dimmfylla, är inget som ger mig något längre - i synnerhet inte i ett sammanhang där jag omringas av mina kollegor, folk jag ska arbeta tillsammans med. Visst, alkoholen öppnar upp, den bryter isen och man lär känna varandra bättre men det ska inte behövas, det är tragiskt att det ska behövas för "vuxna" människor. Sedan har alkohol en tendens att ta fram sidor som inte är så bra och som absolut inte bör komma fram inför kollegor, något som inträffade igår hos flera. Jag dömer sällan, väldigt sällan och jag brukar inte bry mig om personliga särdrag hos kollegor så länge de sköter sina uppgifter och är samarbetsvilliga men det finns gränser även hos mig. När dessa gränser överskrids så uppstår besvikelse och det är en svårhanterlig känsla. Och det är absolut inte bra att vara besviken på kollegor.

Kontentan av detta, utan att gå in på detaljer, är att personalfester av den här typen inte är för mig. Jag går gärna ut med ett par kollegor på after work, en-två öl, mat och lite tjatter. Det räcker så, tycker jag. Kontrollerade former, nyktra sinnen. Lugnt och sansat. Lagom.

Och framför allt mer givande för mig.

Nej, så enkelt är det ju inte men jag kan förstå att det är bekvämt att skylla på precis alla faktorer förutom de som faktiskt spelar störst roll: Hur du äter under graviditeten, hur du har behandlat din kropp innan och hur du behandlar den under graviditet. Många kvinnor äter dubbelt så mycket än vad de normalt brukar göra när de är gravida, det är helt orimligt och det är inte alls konstigt att de går upp i vikt. Det är alltså inte endast kändisar, Malin Wollin, eller anorektiska supermodeller som lyckas hålla vikten under graviditet - det gäller även vanliga kvinnor med sunt förnuft.

Idag publicerade Aftonbladet  Karin Petterssons krönika om jämställdhet och hur den har glömts bort inom politiken. Hon skriver om Fredrik, Anders och Håkan och implicerar att det är deras kön som har fört dem dit, att det råder en maskopi, att folk har förtroende för och röster på manliga politiker efter könsbaserad basis. Det är naturligtvis befängt.

Enligt Karin Pettersson hade inte Mona Sahlin samma chanser att bli statsminister, hon vinklar det som så att det berodde på att hon var kvinna. Det är att göra det väldigt enkelt för sig, det är också ignorant och intellektuellt ohederligt. Mona Sahlin hade inte samma chanser pga att hon har ett brokigt förflutet, är en medioker retoriker men framför allt pga att hon styrde ett trött, sjunkande S-skepp utan någon som helst bäring. Nyanser, Karin Pettersson. Nyanser.

Anders Borg gör fel i att välja sänka ingångslönerna i kommuner och landsting, alltså offentlig sektor. Att det sannolikt skulle leda till att fler får jobb och därmed får en bättre ekonomi och förutsättningar, det är sekundärt - Karin Pettersson ser det som ett angrepp mot kvinnor. Nu är det ingen nyhet att den offentliga sektorn är kvinnodominerande men det ursäktar inte en sådan slutsats. Helt oförlåtligt blir det när hon går in på att kvinnor fortfarande har sämre löner, att de utför det mesta i hemmet, att de tar ut mer föräldraledighet och vill få det som om det beror på en könsmaktsstruktur, att det är omöjligt för kvinnorna själva att påverka detta. Är det svårt att tänka sig att vissa kvinnor vill ha mer föräldraledighet? Vänsterfalangen vill omintetgöra denna möjlighet genom att införa en lag om delad föräldraledighet, som baseras på just kön och inte faktorer som faktiskt spelar in i nyblivna föräldrars vardagsliv.

I samma stycket skiner hennes egentliga ställning igenom: Hon skriver att kvinnor inte släpps in i styrelserummen. Hon är plötsligt inne på konspirationsteorier, hon anklagar styrelser för att könsdiskriminera kvinnor. Nu ska jag inte behöva men för säkerhetsskull: Jag är för jämställdhet, därför tycker jag att könsdiskriminering är fel, men jag är också nyanserad och ser därför inte könsdiskriminering i allt som rör kvinnor. Då jag är för jämställdhet är jag också emot särbehandling pga kön, något som Karin Pettersson förespråkar och även gubbarna Fredrik, Anders och Håkan som hon angriper i sin krönika. Om det är fel att bli nekad en tjänst pga att man är kvinna är det naturligtvis också fel att bli nekad pga att man inte är det.

Jag håller med Karin Pettersson om att det behövs en förnyad diskussion om jämställda löner i alla inkomstnivåer, men av helt andra anledningar: Jag är trött på alla feminister som använder sig av statistiska undersökningar av löneskillnader mellan män och kvinnor för att hävda könsdiskriminerade löneskillnader. Det är inte samma sak, faktum är att mätinstituten själva menar att det inte går att utröna om könsdiskriminering pågår eller ej utifrån de variabler som finns. Löneskillnader finns men det beror till största del på att den privata sektorn, där lönerna är höga, är mansdominerad medan den offentliga sektorn, där lönerna är låga, är kvinnodominerad. Undersökningarna tar inte heller hänsyn till särskilda uppgifter eller särskilda arbetstider, avgörande faktorer.

Lika lön för lika arbete är en missriktad devis för även om man har samma tjänst, så innebär det inte att man har samma uppgifter eller samma arbetstider. Karin Pettersson målar upp en helt annat Sverige än det jag känner till och som så många andra feminister ser hon ett egenvärde i att det råder jämn könsfördelning, särskilt i maktkorridorer. Jag personligen bryr mig inte ett dugg om alla toppolitiker är kvinnor eller män, kön är helt oviktigt för mig då jag är för jämställdhet - det jag bryr mig om är kompetens.

Är Fredrik Reinfeldt mer kompetent än Mona Sahlin? Ja och det är inte för att han är man. Skulle Mona Sahlin, trots detta, ha kvoterats in som statsminister för att putsa till historiken? Jag skulle inte bli förvånad om Karin Pettersson, med andra feminister, ansåg det vara någon form av rättvisa utan att ta hänsyn till någonting annat än deras egna ideologi. Det är den linjen som alltid har förbryllat mig: Feminister förespråkar könskvotering men bara när det gäller kvinnor och höga positioner inom arbetsmarknaden, aldrig annars. Det talas aldrig om att kvotera in kvinnor inom byggbranschen, inom anläggarbranschen, det talas definitivt aldrig om att kvotera in män inom vård och omsorg. Längre ner i harangen är deras skeva syn på jämställdhet uppenbarligen inte lika viktig.

Varför?

Nytt jobb leder till nya vännerförfrågningar på Facebook, jag personligen undviker det så långt det går av en simpel anledning: Jag vill inte behöva tänka på vad jag skriver i mina statusuppdateringar. Man kan få sparken för så lite och saker sprids snabbt, konstigare än så är det inte. I mitt fall är det extra viktigt att dra en gräns mellan privat- och arbetslivet då jag har avvikande åsikter, ibland uttrycker mig cyniskt och inte alls är så mjuk som jag är under arbetstid. Hemma är jag cyniska Thomas, på jobbet är jag kontor-Thomas. Man inträder en roll när man stämplar in, tar på sig en mask.

Jag skapar inte själv vännerförfrågningar hos kollegor av denna anledning, jag brukar inte röra vid ämnet alls under arbetsdagarna - problemet uppstår när mina kollegor vill addera mig. Ska jag neka? Vad skulle jag förklara det med? Att jag vill skilja på arbetsliv och privatliv? Vad skulle följden av det bli om inte att bli arbetslagets outsider? Nej, det går ju inte.

Mycket uppskattar jag med Facebook men att det försvårar att hålla arbetslivet skilt från privatlivet, är enormt frustrerande. Jag vill inte känna mig tvungen att sätta på mig en mask och inträda rollen som kontor-Thomas bortom arbetstid, det är en slags självcensur jag är obekväm med. Och för att försvåra ytterligare är det personalfest nästa lördag - plötsligt är det mina principer och mitt alkoholsug som brottas.

Alkoholsuget brukar vinna den bataljen och det är lite oroväckande, ty chefen ska närvara vilket jag inte alls gillar. En chef ska aldrig vara "en i gänget", vara vän med personalen på det sättet, ty det är alldeles för nära i förhållande till distansen inom den yrkesmässiga harangen. Även detta skapar problem, det går inte att hoppa över för många personalfester av samma anledning det inte går att neka vännerförfrågningar på Facebook - det sänder fel signaler, det stöter bort normala människor.

Standardsocialiseringen människor emellan förbryllar mig; den är mycket sällan givande, mestadels redundant kommunikation - ändå är den, vad det verkar, så viktig för så många.

Nej då, inte helvete - bara heltidsutbildning inom jobbet plus övertid. Kl 8 -21, jodåsatte. Men inte kväll, inte ikväll. Tack och lov att det gick bra att byta, annars hade jag fallit som en fura mot golvet. Hur det blir i morgon är jag osäker på men förmodligen säljer jag min energi och tid igen, vilket inte är något fel - ja - så länge man inte gör det för sex, då är det fel.

Jag är mörbultad, har huvudvärk, är egentligen förstörd på alla sätt och vis men ändå orkar jag med att baka in politik i en vad-jag-har-gjort-den-senaste-tiden-text. Sådana texter är värdelösa, intetsägande och behöver därför ett värde. Politik skapar värde i alla texter, förutom när det handlar om feminism. Då blir det totalt jävla motbjudande, ska ni veta.

Som det verkar är även min vokabulär ur funktion idag, precis som allt annat. Håller på med matlagning, det var därför jag bytte pass, för att hinna med att laga mat,  ty jag har inte råd att äta ute två gånger om dagen. Och där stannar vi för den här gången. 

Nu har det ju inte hänt så mycket alls men i alla fall: Ännu en jobbvecka är över och ikväll stundar valborg. Det blir trevligt sällskap, grillat kött (som ligger i egen rödvinsmarinad), vin och öl. Förhoppningsvis blir det lite fyrverkeri runt omkring, jag begriper nämligen inte varför man ska ha sådant när det är ljust ute? Man ser ju ingenting. Tanken är väl att det ska vara fint att beskåda, visst? Det verkar mer som att det bara är en ursäkt för ungjävlar att få vara mer störande än normalt, när de går runt och skjuter med sina raketer och förstör all stämning.

Är det verkligen så viktigt, att det ska smälla? Måste det smälla på valborg? Jag kan köpa det estetiska i en nyårsraket som täcker den svarta himlen med en kavalkad av färger, jag kan köpa det sentimentala att man tar farväl av det gångna året och välkomnar det nya. Men när det bara smäller, när det bara är oljud, när det inte finns någon estetik att tala om - då står det inte i proportion till mitt lidande, men framför allt inte till alla husdjurs lidande.

Ikväll kommer många hundar och katter drabbas av tillfälligt vansinne. Jag tycker synd om dem och jag vill fan i mig ta bort fyrverkeri och annat trams kring valborg. Det passar inte. Det fyller ingen funktion. Faktum är att redan 2001 förbjöds smällare, produkter där knallen är den enda effekten, medan raketer fortsatte att tillåtas då deras primära effekt är sprakande färgkombinationer och knallen en bieffekt. Men dessa färgkombinationer ser man ju inte under valborg, raketerna har tappat sin primära effekt. Bort med även raketerna på valborg, således.

Då och då debatteras det kring om Sverige ska införa en sådan lag eller inte. Uredningar har satts till och det har visat sig att incitamenten för ett införande är nära noll, det skulle bli blott en moralistlag och sådana behöver vi inte fler av i den svenska lagboken.

Idag går det i Aftonbladet att tycka till huruvida det borde vara straffbart att inte ingripa - av 21 899 personer har 56,7% svarat ja. Dessa människor måste vara dumma i huvudet. Det kan inte alls ha reflekterat över hur en sådan lag ska implementeras, hur den ska uppföljas, samt hur den kommer påverka anmälningsbenägenheten bland vittnen. Bara tanken på att straffa de som inte vill riskera sitt eget liv för en total främling, väcker sura uppstötningar. Något sådant ska naturligtvis inte vara straffbart, det vore ju som att kriminalisera överlevnadsinstinkten.

Vilken natt det var och vilken dag det har varit. Rökte väldigt mycket igår; jag har borstat tänderna flera gånger idag men min mun smakar fortfarande som en full askkopp. Colan står i kylen, den ska bli kall och tillfredsställa mig. Chips och godis har jag också, det är ju ändå påsk. Och jag är fortfarande bakfull. Då får man.

Ska inta soffläge strax och avnjuta de två senaste episoderna av Supernatural.