Perspektiv

Nu handlar det dock inte om att framkalla ett partyhumör, nej, nu är det dags att skaka av sig bakfyllan. Helst aggressiv och intensiv musik, därför:

Det är inte alltid alldeles lätt att en fredagskväll, efter en hel veckas arbete, starta om sig själv och lägga in växeln för partyläge. Då kan man ta till musik och specifik sådan - men det är inte heller alltid alldeles lätt. Jag personligen kräver att uppiggande musik bör ha ett upptempo men inte för högt - man vill ju inte få huvudvärk och bli irriterad, omstarten ska vara behaglig. Tempot får inte heller vara för lågt, för somna vill man inte. Helst ska det vara en låt med riktigt skön refräng som får en att sjunga med - ännu bättre är det om texten i låten på något sätt kan associeras med att man ska ut och festa. Då kan det bli riktigt bra.

Jag hade inte riktigt en fulländad komma-igång-låt förrän ett par veckor sedan, då Priestess släppte sitt andra studioalbum och det tillika mästerverket; Prior to the fire. Nu är det dags att skaka av sig ryggsäcken som veckans arbete ligger i, det är dags att komma igång. Därför:

Ofta hör eller läser man att folk yttrar: Vad ser han/hon i henne/honom? Nu är inte jag den som försöker förneka att utseende är en viktig del i attraktion och så, men detta handlar ju om förhållande, om förmodad kärlek. Den korrekta formuleringen borde vara; vad känner han/hon för henne/honom? Och svaret är sannolikt en hel del - de är ju ett par, då är grundantagandet att det slår känslovågor mellan de två.

Folk ställer så förbannat dumma frågor ibland.

Så blev det höst igen, helt plötsligt. 10 plusgrader här. Men ändå rått, grådaskigt och hemskt. En höst utan färger men som är för varm för att kallas hinter*. Den här hösten hänger kvar som en tavla på ett museum. En tavla som man vill ta bort men som sitter fast och tillsynes är obeveklig. Nej, jag vill ha vinter nu.

Gammal bild, togs hösten 2006 - en höst som inte heller ville släppa taget från årstidernas snurrande hjul.

Jaha, mhm, sedär. Det var ju inte riktigt vad jag hade väntat mig. Eller ja, inte alls egentligen. Det är risken med höga förväntningar, att man blir besviken när de inte uppfylls. Att man blir orättvist negativ. Inglourious Basterds är ingen dålig film, den är helt ok men i skuggan av besvikelsen vill jag bara fnysa åt den och åt Tarantino. Detta är, i jämförelse med de flesta av hans tidigare alster, blott ett hafsverk. Vissa scener har utsökta dialoger och subtil spänning, just det han är så bra på - men karaktärerna är, förutom möjligtvis Hans Landa (lysande prestation av Christoph Waltz), är förvånansvärt platta och ointressanta för att vara Tarantinomärkta.

Rätt snygg editering i vissa sekvenser (infläkta presentationer etc). Ibland passande musik, ibland inte. Men framför allt lider filmen av att den inte riktigt vet vad den vill berätta för historia, det är åtminstone det intrycket jag får - att Tarantino själv inte var säker. Känner varken empati eller sympati med någon av karaktärerna. Nu vet jag inte om det var syftet, förmodligen inte, men borde det inte kännas lite ändå? Jag menar, med tanke på vad de är med om och vilka motiv de har?

Nej, en besvikelse.

Det är trevligt med ledighet, i synnerhet från ett ideellt arbete. Det hymlar jag inte om. Det är så skönt och befriande att få tid över till att städa och putsa hemmet, att göra nyttiga saker, gå på promenader, träna och umgås med vänner i gott slag. Nej, helvete vad jag ljuger.

Vännerna jobbar och jag har ingen lust alls att städa, göra nyttiga saker eller anstränga mig - jag är ju ledig, sliter gör jag när jag inte är ledig. Ledighet är en gåva man bör ta vara på. Jag ser ledighet som en mjuk, väldoftande kudde som jag lägger mitt huvud mot. Det ska vara avslappnande att vara ledig. Återhämtande.

Så vad gör jag? Jo, jag köper snabba fettförbindelser på påse och flaska (läs; chips och läsk), lägger in filmer och sånt i spellistan, faller ihop som en skinnpåse i soffan och riktar den stilla, understimulerade blicken mot dumburken. Jag borde skämmas. Men man måste få vara lat när man är ledig, visst?

Mörkt och tyst. John Blund har kastat grus i mina ögon. Trött. Borde sova men behovet av att skriva sitter fast som vikter i kedjor som tynger ned mig.

De senaste dagarna har det krypit närmre, det välbekanta obehaget från förr. Ett sinnestillstånd, en känsla (flera känslor) som är bortom kontroll och förståelse. Mitt liv förvandlas till ett tåg som varken har förare eller någon destination. Till en låst dörr som saknar nyckelhål. Jag blir ett korthus i stark vind. Faller hjälplöst, oundvikligt ihop. Går från korthus till korthög.

Från människa till, ja ...

Ett organiskt, ihopsatt pussel som fortfarande tickar men för tillfället har upphört att leva. Medvetandet falnar, målsättningarnas knutar rivs upp. Vilsen och tom. Utmattad och uppgiven gör mig också sällskap; fäktas varje natt med sömnproblem som biter mig i nacken. Förlorar på poäng och går tillslut upp med svullna ögon, ihoplimmade leder och ett ekande kranium.

Vissa dagar är jag inte närvarande. Ett pappersflygplan utan vingar. Ett träd utan grenar. En tavla utan skuggor och djup. Jag går från konkret till abstrakt, tappar färg, kontrast och kontur. Blir ett ansikte utan ansiktsdrag. Tappar fotfästet från verkligheten, faller av och landar i baksidans ändlösa dal; där luft har bytts ut till ångest men har densiteten av tjock, ihärdig dimma.

Här har jag skrivit otaliga texter om hur det känns att kliva på livets utsatta minor och sprängas itu av ångestsplittret - precis som nu. Men till skillnad från tidigare, då texterna har haft funktionen av en ventil, känner jag endast ytterligare ångest.

Världens kanske mest omfattande dubbelmoral och hyckleri finns att hitta i västvärldens gemensamma kritik mot den japanska delfin- och valslakten. Forskare, djurrättsorganisationer, vegetarianer, veganer, vanliga köttätare - alla är emot det. Det är hemskt och japaner är sjuka i huvudet! Det jag frågar mig: Har de inte tänkt på hur vi i väst behandlar t ex kossor och kycklingar? Är det någon skillnad på att döda delfiner och valar och på att döda kossor och höns? Varför är delfiner och valar, i synnerhet delfiner, mer värda? Är vår behandling av kossor och kycklingar på något sätt mer, vad ska man säga, medlidande och förstående, än japanska fiskares behandling av valar och delfiner?

Folk förstår inte varför japaner äter delfiner och valar. Ptja, förmodligen av en snarlik anledning till varför vi äter gris under julen (tänk hur många grisar som går åt under julhelgen och mellandagarna): Kulturell tradition. Grisar står dessutom, genetiskt, närmre människan. Och hur många älgar skjuter vi inte ihjäl per år?

Det är så förbannat ignorant att fördöma något som sker inom en annan kultur, trots att motsvarande företeelser förekommer inom ens egna. Ett världsomspännande hyckleri.

Usch.

Aftonbladet och andra tidningar skriver idag om hur The Pirate Bay's logga har registrerats av ett privatägt företag hos Patent- och registreringsverket. Man skriver också om hur grundarna till sajten rasar mot beslutet.

Som vanligt har marjoriteten, bestående av inkompetenta nötter, enbart utgått från tidningsartiklar. De har inte tagit del av någon annan information men väljer ändå att dra slutsatser: Att grundarna är hycklare, att de far med dubbelmoral - att det är bra att de får smaka på sitt egna medel, etc. 

Nu är det visserligen en enorm skillnad på att fildela (alltså kopiera filer) och att registrera ett inarbetat varumärke eller logotyp för att gynna sitt privata, kommersiella företag. Jämförelsen hade varit korrekt om TPB-grundarna eller piratrörelsen förespråkade plagiering och vinstdrivande fildelning - men så är inte fallet. Personligen tycker jag att reaktionen mot PRV:s beslut är ett sundhetstecken med tanke på hur beslutet har tagits. Logotypen kändes inte igen, sägs det. Vilket såklart bara är nonsens med tanke på vilket utrymme logotypen har i media, inte bara nationellt utan även internationellt. Den är uppenbart inarbetad och således ska inte registrering behövas. Ändå godkändes registreringen.

Istället för att enbart läsa journalisters efterhandskonstruktioner kan man läsa en av grundarnas egna ord kring debaklet. Där framgår det att logotypen, redan från dag ett, har varit allmänhetens. Därför har inte heller någon registrering gjorts. Därför anser också grundarna, liksom en del kompetenta andra, att det är fel att det nu går in ett enskilt, kommersiellt företag och registrerar en logotyp som är avsedd för allmänheten att använda.

Det handlar således inte om något hyckleri eller dubbelmoral. För den som kan tänka i längre än ett steg är det alldeles uppenbart att reaktionerna från grundarna ligger helt i linje med deras principer - att det ska vara till för alla, inte bara för en liten klick människor.

Jag tänker på det ibland, det här med svarta människor (får man ens säga svart idag, är det inte mer politiskt korrekt med färgad?). Jag har personligen inga problem med att folk kallar svarta för negrer eller negresser beroende på kön - det är det eventuella, negativa adjektivet innan som är relevant. Neger och negress tycker jag inte är några negativt laddade ord i sig, då är svartskalle betydligt värre. Jävla neger är utan tvekan också ett tillmäle. Nåja. 

Det som förbryllar mig är hur det blir allt känsligare ju längre ifrån slaveriet och den systematiska rasismen vi kommer. Idag är det rasistiskt att säga eller skriva negerboll. Det ska sägas eller skrivas chokladboll om de där svarta bakelserna. Annars tar ju svarta människor illa upp, menar dessa självutsända, samhällets hjältar. Jag ser det som förbannat etnocentrerat att anta att de tar illa upp av en sådan sak. Det känns mer troligt att majoriteten av våra svarta medborgarare inte bryr sig om det heter negerboll eller chokladboll. Jag tror inte heller att de bryr sig nämnvärt mycket om att en glass från GB Glace säljs under namnet Nogger Black. Centrum mot rasism och liknande organisationer blir allt fler i antal och breder ut sig - organisationer som drivs av individer som inte tillhör den "utsatta" gruppen. Vita människor som ser rasism i allt som kan associeras med den svarta folkgruppen och slaveriet.

Borde det inte successivt bli mindre känsligt? Tydligen inte. I sammanhanget är distansprincipen omvänd - det blir känsligare och mer skitnödigt ju längre från historiens fläck vi kommer. Märkligt tycker jag. Vad tycker ni?