Minnen och musik i symbios

Det är märkligt hur musik kan väcka ett minne och en känsla i det minnet, precis som om det fanns en av- och på-knapp. Sitter och lyssnar på Iron Maiden nu - inte genom datorn dock, min musikmapp söndrades till intet. Nej, jag lyssnar via cd. Original-cd, dessutom. Dance Of Death (2003) för att vara exakt.

Detta band och i synnerhet detta album får mig tänka på ett ex. Ett och samma ex. Vi har ingen kontakt idag, hon och jag. Och vår relation var inte bra någonstans. Den var instabil, stormig. Vi var ekan och relationen det oändliga, ondsinta havet med enorma, svarta och mordiska vågor. Det var hopplöst, alltså. Slutet, fördelsen - det var oundvikligt. Men vi hade något gemensamt; musik. Inte Iron Maiden per se, men musik i allmänhet. Vi introducerade band inför varandra. Det var mycket ge och ta i den aspekten av relationen.

Jag fick den här skivan av henne, bara sådär, helt spontant. Och jag blev glad. Mycket glad. Vi lyssnade, jag lyssnade mest. Hur som helst. Den kvällen var den kväll jag minns som mest romantisk. Inte för att jag är någon romantiker så och vi hade inte heller speciellt många romantiska kvällar över huvud taget - men desto mer stack denna ut. Vi bråkade inte. Det fanns inga tvivel den kvällen. Det var bara vi två och Iron Maiden i bakgrunden.

Vi kelade, vi hade sex och vi var avslappnade. Vi hade fokus på varandra. Och jag minns så tydligt att jag både somnade och vaknade med min hand på hennes vänstra bröst. Och jag minns lika tydligt hur jag möttes av hennes leende när jag slog upp mina ögon. Min hand på hennes bröst, över hela natten, efter en sådan kväll - jag är övertygad om att hon inte hade känt sig bekräftad förrän då. Inte på riktigt.

Vårt förhållande gick bättre efter den där kvällen. Inte speciellt länge, men ändå ett tag. En strimma ljus i mörkret, kan man säga. Och Iron Maiden påminner mig om det. Bandets musik är en del av minnet. Den del som triggar igång det.