Den lyckliga horan är en myt, skanderar prostitutionsmotståndare. Det kan man inte tolka på annat sätt än att de hävdar att alla som säljer sex är olyckliga. Att ingen kan bli lycklig, så länge man säljer sex. I synnerhet inte om det är en kvinna som gör det, gissar jag på. Det finns dock en del problematik kring denna devis.
Är man sitt arbete eller är man en person som arbetar? Det senare, men inte när det kommer till att sälja sex, nej, då märks man som hora. Då är man inget mer. Och då måste man, enligt oroväckande många, må dåligt. Varför reser ingen frågan om den lyckliga läkaren, polisen, städaren, hamburgeflipparen osv? Varför är kravet på lycka inom andra yrkesgrupper frånvarande?
Jag tror verkligen inte att alla läkare är lyckliga, inte poliser, städare eller hamburgeflippare heller. Tänk att vara kirurg och jobba på akuten - stressen, jour, en familj som ständigt blir lämnad hemma och hälften av patienterna som dör vid ens händer. Skoj, verkligen.
Faktum är att jag tror det är få förunnat att känna sig lycklig genom endast sitt yrke, sitt arbete. Ens liv består ju av så mycket mer, som påverkar, som både kan ge och ta. Och lycka, som känsla, vad är det?
Av min erfarenhet, både från mitt eget liv och från konversationer med andra, är lycka allt annat än en emotionell konstant. Det är visserligen en extrem känsla, men samtidigt efemär. Att på något sätt, genom endast sitt arbete, fånga lyckan och vara statiskt lycklig - känns väldigt osannolikt. Men det är fortfarande vad som krävs av horan. Horan ska vara lycklig, annars är det fel att köpa sex av henne/honom. Hon/han får inte må dåligt av att sälja sex, då är det ett grovt och avskyvärt utnyttjande att köpa sex från denne. Hur många mår inte dåligt i sitt arbete, av en eller annan anledning?
Ska vi kriminalisera alla tänkbara köpare i alla sektorer för att skydda de som mår dåligt? Eller ska vi, som vi gör i alla sektorer förutom prostitution, anse att den som mår dåligt på sin arbetsplats borde tala med någon, söka sig vidare? Notera nu att jag syftar på prostitution, inte trafficking, inte människohandel. Självvald sexförsäljning, alltså. Men, tänker ni. Hur ska prostituerade få enkel hjälp, de går ju på gator, säljer sex i främmande lägenheter? Nej, precis. De har inget skyddsombud, de har ingen fackförening, de har ingen kontaktperson på sitt arbete. Varför? Jodå, det är som så att de som har stiftat rådande lagstiftning, samt de som förespråkar den, ogillar försäljning av sex som företeelse. De vill få bort den, för de är övertygade om att det alltid orsakar skada.
Att många utsatta därför lever i det dolda och inte fångas upp, det verkar vara skitsamma - så länge ens egna moral går vinnande.
Prostitution kommer att finnas kvar oavsett och därför vill jag ha en lagstiftning som bygger på att minska skada, inte en lagstiftning som bygger på en religiös mission om att trolla bort ett fenomen som funnits där - redan på första sidan av civilisationens historiebok. Hur som helst, lyckliga horan...
... Varför använder de över huvud taget det stigmatiserade begreppet hora? Onödigt. Det jag vill komma fram till är att devisen; den lyckliga horan är en myt, är ett falskt axiom och som egentligen är irrelevant: Tänk på hur många yrken, och företeelser över huvud taget, som vi skulle behöva förbjuda om kravet var att de måste göra en lycklig.
Det är ett fullständigt orimligt krav.
msfantasia
ThomasWu
msfantasia
ThomasWu
ThomasWu
msfantasia