Karin Pettersson är en blind feminist

Idag publicerade Aftonbladet  Karin Petterssons krönika om jämställdhet och hur den har glömts bort inom politiken. Hon skriver om Fredrik, Anders och Håkan och implicerar att det är deras kön som har fört dem dit, att det råder en maskopi, att folk har förtroende för och röster på manliga politiker efter könsbaserad basis. Det är naturligtvis befängt.

Enligt Karin Pettersson hade inte Mona Sahlin samma chanser att bli statsminister, hon vinklar det som så att det berodde på att hon var kvinna. Det är att göra det väldigt enkelt för sig, det är också ignorant och intellektuellt ohederligt. Mona Sahlin hade inte samma chanser pga att hon har ett brokigt förflutet, är en medioker retoriker men framför allt pga att hon styrde ett trött, sjunkande S-skepp utan någon som helst bäring. Nyanser, Karin Pettersson. Nyanser.

Anders Borg gör fel i att välja sänka ingångslönerna i kommuner och landsting, alltså offentlig sektor. Att det sannolikt skulle leda till att fler får jobb och därmed får en bättre ekonomi och förutsättningar, det är sekundärt - Karin Pettersson ser det som ett angrepp mot kvinnor. Nu är det ingen nyhet att den offentliga sektorn är kvinnodominerande men det ursäktar inte en sådan slutsats. Helt oförlåtligt blir det när hon går in på att kvinnor fortfarande har sämre löner, att de utför det mesta i hemmet, att de tar ut mer föräldraledighet och vill få det som om det beror på en könsmaktsstruktur, att det är omöjligt för kvinnorna själva att påverka detta. Är det svårt att tänka sig att vissa kvinnor vill ha mer föräldraledighet? Vänsterfalangen vill omintetgöra denna möjlighet genom att införa en lag om delad föräldraledighet, som baseras på just kön och inte faktorer som faktiskt spelar in i nyblivna föräldrars vardagsliv.

I samma stycket skiner hennes egentliga ställning igenom: Hon skriver att kvinnor inte släpps in i styrelserummen. Hon är plötsligt inne på konspirationsteorier, hon anklagar styrelser för att könsdiskriminera kvinnor. Nu ska jag inte behöva men för säkerhetsskull: Jag är för jämställdhet, därför tycker jag att könsdiskriminering är fel, men jag är också nyanserad och ser därför inte könsdiskriminering i allt som rör kvinnor. Då jag är för jämställdhet är jag också emot särbehandling pga kön, något som Karin Pettersson förespråkar och även gubbarna Fredrik, Anders och Håkan som hon angriper i sin krönika. Om det är fel att bli nekad en tjänst pga att man är kvinna är det naturligtvis också fel att bli nekad pga att man inte är det.

Jag håller med Karin Pettersson om att det behövs en förnyad diskussion om jämställda löner i alla inkomstnivåer, men av helt andra anledningar: Jag är trött på alla feminister som använder sig av statistiska undersökningar av löneskillnader mellan män och kvinnor för att hävda könsdiskriminerade löneskillnader. Det är inte samma sak, faktum är att mätinstituten själva menar att det inte går att utröna om könsdiskriminering pågår eller ej utifrån de variabler som finns. Löneskillnader finns men det beror till största del på att den privata sektorn, där lönerna är höga, är mansdominerad medan den offentliga sektorn, där lönerna är låga, är kvinnodominerad. Undersökningarna tar inte heller hänsyn till särskilda uppgifter eller särskilda arbetstider, avgörande faktorer.

Lika lön för lika arbete är en missriktad devis för även om man har samma tjänst, så innebär det inte att man har samma uppgifter eller samma arbetstider. Karin Pettersson målar upp en helt annat Sverige än det jag känner till och som så många andra feminister ser hon ett egenvärde i att det råder jämn könsfördelning, särskilt i maktkorridorer. Jag personligen bryr mig inte ett dugg om alla toppolitiker är kvinnor eller män, kön är helt oviktigt för mig då jag är för jämställdhet - det jag bryr mig om är kompetens.

Är Fredrik Reinfeldt mer kompetent än Mona Sahlin? Ja och det är inte för att han är man. Skulle Mona Sahlin, trots detta, ha kvoterats in som statsminister för att putsa till historiken? Jag skulle inte bli förvånad om Karin Pettersson, med andra feminister, ansåg det vara någon form av rättvisa utan att ta hänsyn till någonting annat än deras egna ideologi. Det är den linjen som alltid har förbryllat mig: Feminister förespråkar könskvotering men bara när det gäller kvinnor och höga positioner inom arbetsmarknaden, aldrig annars. Det talas aldrig om att kvotera in kvinnor inom byggbranschen, inom anläggarbranschen, det talas definitivt aldrig om att kvotera in män inom vård och omsorg. Längre ner i harangen är deras skeva syn på jämställdhet uppenbarligen inte lika viktig.

Varför?