Reflektion kolon - i personalfestens kölvatten

Det var med visst vemod jag begav mig till personalfesten igår och mitt vemod var, så här i efterhand, befogat. Det är inte bra, tror jag, att se sina kollegor berusade ut till lilltåns nagelspets, det blir för privat, för nära inpå, den där (vad jag anser) så viktiga gränsen mellan arbetsliv och privatliv suddas ut helt och det blir otroligt svårt för mig att hitta ett bra förhållningssätt. Jag hade hellre velat äta på en restaurang och druckit en eller två glas vin och sedan prata lugnt och sansat medan maten smälter, mer än så behövs inte och risken för att saker går överstyr minskar drastiskt. Eller så håller jag bara på att bli gammal och trött.

Fylla och dimma, dimmfylla, är inget som ger mig något längre - i synnerhet inte i ett sammanhang där jag omringas av mina kollegor, folk jag ska arbeta tillsammans med. Visst, alkoholen öppnar upp, den bryter isen och man lär känna varandra bättre men det ska inte behövas, det är tragiskt att det ska behövas för "vuxna" människor. Sedan har alkohol en tendens att ta fram sidor som inte är så bra och som absolut inte bör komma fram inför kollegor, något som inträffade igår hos flera. Jag dömer sällan, väldigt sällan och jag brukar inte bry mig om personliga särdrag hos kollegor så länge de sköter sina uppgifter och är samarbetsvilliga men det finns gränser även hos mig. När dessa gränser överskrids så uppstår besvikelse och det är en svårhanterlig känsla. Och det är absolut inte bra att vara besviken på kollegor.

Kontentan av detta, utan att gå in på detaljer, är att personalfester av den här typen inte är för mig. Jag går gärna ut med ett par kollegor på after work, en-två öl, mat och lite tjatter. Det räcker så, tycker jag. Kontrollerade former, nyktra sinnen. Lugnt och sansat. Lagom.

Och framför allt mer givande för mig.