Funderingar i höstmörkret

Jaha nu har hösten kommit, med den min numera vanliga svacka i självförtroende och självrespekt. Skillnaden nu är att jag medicinerat hela sommaren, känner mig inte alls lika nere och ser ljust på tillvaron. Istället för att se arbetsveckan som att det är 7 av 8 dagar kvar så tänker jag tvärtom att nu har jag klarat 1 dag, BARA 6 kvar...

Även att jag känner att jag trivs otroligt bra på jobb, med mina arbetskamrater och mina arbetsuppgifter och att jag dessutom fått lite mer inofficiellt ansvar genom olika arbetsuppgifter så är arbetslivet inte riktigt på topp. Jag skulle hellre hitta ett jobb Måndag till Fredag dagtid. Framförallt för att jag känner att jag blir tröttare och tröttare för var dag som går, jag har inga ordentliga rutiner i mitt liv och jag tror att min kropp skulle må betydligt bättre av att ha fasta arbetstider, mattider och ledig tid. Dessutom är jag inne i den perioden då jag känner att mina intressen och mitt sociala liv blir mer och mer lidande för varje dag som går.

För även om jag har det ganska fritt på mitt arbete så är jag ju ändå "tvingad" att gå dit varje vardags pass mellan 15 och 21 och på helgerna e jag ju där 80% av min vakna tid...
Jag kan till exempel inte åka och kolla på hockeyn som jag är grymt intresserad av, jag an inte boka in nåt socialt umgänge alls under de helgerna jag jobbar och jag träffar knappt min sambo mer än nån timme på kvällen innan vi somnar.

Jag hoppas att det trilllar ner en chans att göra förändringar i mitt liv från himmelen, men jag vet precis som alla andra att i dagens arbetsliv finns inte de schanserna.... Förhoppningsvis löser det sig inom det snaraste ändå.

Till alla mina arbetskamrater och vänner vill jag bara säga att jag uppskattar er, känner förtroende och en enorm respekt för er alla... 

Och till min älskade Victoria vill jag bara säga att jag älskar dig och vet inte vad jag skulle göra utan dig!