Zandra

Niklas fick ett plötsligt Ålandsintresse så här på onsdagsförmiddagen.

Niklas: – Finns det någon nationalsång?

Jag: – Ålänningens sång.

Niklas: – Nationalrätt?

Jag: – Ålandspannkaka.

Niklas: – Största tidningen?

Jag: – Ålandstidningen.

Niklas: – Alltså... ni tar ju bara vanligt förekommande saker, sätter Åland framför och gör det till ert.

Helt vanligt mejl från mamma:

Kan jag sova på din soffa nästa helg? Jag kommer till Stockholm och ska gå en kurs i hawaiimassage.

Middag på Ljunggrens med min högt älskade Malin i går. Vin på Indigo. Malin dricker öl. Det är så märkligt med henne, hon kan klä upp sig som om hon ska på en fin tillställning, vårbankett eller 30-årsfest. Hon sveper elegant runt i barer med någon versaceklänning, skyhöga platåer eller en stor lyxhustrupäls.

Sedan envisas hon med att släpa runt på en fatöl. Det sänker helhelsintrycket lika mycket som om man satte upp en fondvägg med Kalle Anka-motiv i Vita huset.

Lite tankar om ett och annat:

– Hottar numera upp vardagen med att leva lite on the edge, vilket för mig innebär: lämnar mitt skåp med alla värdesaker i olåst medan jag går på toa på gymmet, snor avocado på ICA, snyltläser diverse magasin på Pressbyrån.

– Började även snusa för drygt en och en halv vecka sedan. Slutade dock när burken tog slut.

– Älskar min gladiator-tränare av femtio olika anledningar men främst för att han är allt som alla flåshurtiga "träning ska vara roligt"-människor inte är. Han har länge rackat ner på mina löpsteg. Innerst inne tror jag att jag sprinter som Usain Bolt när jag i själva verket hankar mig fram som Babsan efter en blöt natt på Patricia. I går fick jag för första gången någonting som kan liknas vid beröm.

Micke: – Det börjar se okej ut nu.

Jag (entusiastiskt): – Jag har övat massor!

Micke (mumlar): – ... det hade jag också gjort om jag vore du ...

En vän ringde när jag stod på tunnelbanan hem. Hon var helt förkrossad för att hon i går var tvungen att lämna sin pojkvän för att åka på jobb. Nu ska de bara vara ifrån varandra i några dagar, men jag vet precis hur hon känner.

Separationsångest är ingen ångest att leka med.

Sista två åren på Åland styrde jag och ställde över min egen tidning. Jag var 21 och hade alldeles för mycket ansvar. Jag älskade det. Jag hade vindsvåning, mörkblå gubb-audi och en pojkvän som jag var alldeles för beroende av.

Vissa dagar, när jag kände mig skör och eländig kunde jag, helt på allvar, överväga att säga upp mig för att kunna vara nära honom så mycket som möjligt. Jag var alltså beredd att ge upp ALLT jag hade. Jobb och därmed inkomst och därmed lägenhet och bil och nätshoppande och ett eget liv osv. Bara för att vara med honom. För att han var min trygghet, för hans närvaro gjorde allting bra. Hade det varit möjligt hade jag tvingat honom att kånka omkring mig i en sån där sele som nyblivna föräldrar bär sina ungar i. Vissa morgnar när vi båda skulle gå till jobbet betedde jag mig som en motvillig unge som ska lämnas på dagis. "Nej snälla gå inte, inte än". "En kram till – bara en till".

Herregud alltså. Alla dessa issues man borde söka hjälp för.

Jag tror minsann att det börjar bli dags att skriva en lista.

Vi kan ju börja den här måndagen med att konstatera att vi lever i en tid när Björn Ranelid direktkvalificerar sig till Globen. Jag har aldrig fattat det här med att freakrösta.

Visst att man kan fnissa lite åt honom där hemma i soffan, OJ TITTA VAD GALET en orange man som pratsjunger, men i min värld är steget från att sitta där och underhållas till att faktiskt lyfta en telefonlur och RÖSTA en lång, lång resa. Typ en kvalmig bilfärd från Stockholm till Shanghai.

Jag tänker på när Finland röstade fram Lordi för några år sedan. Jösses. Det går i regel åt helvete för Finland i schlagersammanhang och när det för en gångs skull går bra, när finländarna kan räta på ryggen och känna sig lite stolta, då är det på grund av ett gäng brölande vuxna människor i monstermunderingar.

Där någonstans kan jag känna att man hellre skickar någon färglös karaokevärdinna med en intetsägande ballad om ”sorg”. Skit samma om den hamnar näst sist, man har åtminstone värdigheten kvar.

Den här bloggen fyller/har fyllt ett år var det någon vänlig själ som upplyste mig om på twitter.

Om jag bara hade lite mer Blondinbellskt entreprenörskap i mig hade jag hyrt Münchenbryggeriet och haft en festlig get-togehter för alla er som läser. Givetvis med goodiebags med åländska specialiteter. Något torrt svartbröd och vad man nu brukar betrakta som åländskt, antidepp kanske.

Det kommer jag alltså inte att göra.

I stället firar vi med en anekdot från bloggens begynnelse.

Bakgrund: förra våren hade jag a thing för en kille. Jag var helt på det klara med att vi borde hooka upp och att det skulle bli fint och bra. Han var kanske inte riktigt lika på, men en sen lördagsnatt när jag hade efterfest hemma hörde han av sig och frågade om jag skulle komma hem till honom. Problemet var bara att han bodde i Papua nya guinea, typ. Det skulle kosta 700 spänn med taxi att ta sig till hans hoods.

Jag satt på vardagsrumsgolvet och tittade bekymrat på efterfestmänniskorna. Klockan var 05 på morgonen.

Jag: – Är det värt det? 1400 spänn taxi för någon jag kanske bara inbillat mig att jag är intresserad av?

Folk: – Varför skulle du?

Jag: – Jag vet inte. Jag borde verkligen inte. NEJ, vad fan skulle jag dit och göra den här tiden?

... tystnad .... efter en stunds eftertanke:

Jag (mumlar): – ... men det vore bra för bloggen.

Tänkte berätta ALLT om mitt singelliv, vad vill ni ha? Den korta eller den långa storyn?

Ok, den korta: jag släpade hem en kille från en bar, vi drack litauisk vodka ur dricksglas, kort därpå somnade vi med kläderna på. Tittade på skidskytte dagen efter.

Den långa? Se den korta.

Malin mms:ar den här bilden. ”Önskar du vore här”.

Det är hotellet hon bor på när hon är ute på Melodifestivalen i Leksand.

Alltså?

Det måste vara det mest näpna, det raraste och gulligaste lilla hotellet i världen.

Man badar i sockerskålar, städar med tandborstar och använder osthyvel som skyffel. Äter sig mätt på en köttbulle och blir aspackad på en droppe öl. Sedan står man på den där minimala verandan och röker cigg små som tändstickor, vinglar runt och utstöter fylleljud i natten.

Sarah Dawn Finer började gråta i dag när jag intervjuade henne.

Noggrant sminkössminkade ögon blev mascararänder på kinderna.

Jag har blivit tårögd under intervjuer, men jag har aldrig suttit på tu man hand med någon som visat så här starka känslor. Min första reaktion var att krama om henne, någon sekund senare slog det mig att jag har en yrkesroll att förhålla mig till.

Nu under kvällen har jag spelat upp det där gång på gång i huvudet, och jag funderar: när är jag journalist och när är jag bara människa? När ska man sluta fråga och bara ta någons hand och hålla hårt?

Jag vet inte, men det gör mig glad att jag har många år kvar att lära.

Min stil nu för tiden, den kan enklast beskrivas som att jag vid 24 års ålder upptäckt att man kan "uttrycka sig genom kläder". Så här lufsade jag runt bland paljettklänningar och guldkavajer på Melodifestivalen: Alldeles för stor bomberjacka, trasiga strumpbyxor, skinnkjol, ljus utväxt i mörkt hår, svart kajal, högklackat (?).

Vet inte riktigt vart jag vill komma med den här looken men någon slags fuck you mot samhället och ”vuxna” är det nog.

Tankar om kärlek upptar säkert åtminstone 50 procent av mina vakna tid.

Jag önskar att jag kunde styra och ställa så allting blir rätt.

Jag vill tappa-andan-förälska mig i någon som jag aldrig för en sekund kommer att tvivla på att inte är rätt.

Just därför fattar jag inte folk som lägger ner så mycket tid och kraft på dejtande.

Gå på en rad trevande, stela skaldjursmiddagar eller lattefikor. Ge svävande svar till folk som frågar om killen man träffar eftersom ”allting är så nytt”. Vadå NYTT?
Är du uppöver öronen förälskad är du uppöver öronen förälskad. Dejter är ju för fan den största romantikdödaren av ALLA. Hej, här sitter jag nu för fjärde gången, rör runt i mjölkskummet och försöker känna av om den här personen duger som partner.

För något år sedan träffade jag en kille genom några gemensamma bekanta.

Jag stod i köket och pillade ner isbitar i drinken när han ställde sig bredvid och gjorde vad jag antar var ett raggningsförsök. Jeeez vad vi inte klickade. Han var en sån som drog kvicka skämt och jag fattar aldrig kvicka skämt. Allt han sa bara föll. Och föll. Och föll.

Men han gav inte upp!

Han hörde av sig, han ville bjuda på middag! Mejla långa mejl om allt och inget! Gå promenader! Nattliga sms! Om jag inte minns helt fel ville han släpa med mig på någon gårdsfest med sina kompisar. Jag fick tacka nej och vänta tills han tröttnade på att höra av sig.

Hur fan kunde han inte räkna ut att allting dog redan i det där köket med hans kvicka skämt?

Hans KAMP för att vi skulle få mer tid tillsammans efter det var ju för bara ödslande av tid.

Vad tänkte han? Att jag skulle sitta uppklädd på någon gårdsfest med hans kompisar och konstatera samma sak som jag gjort för flera månader sedan, att NÄEJ du och jag ska nog inte hänga. Det är konstig stämning mellan oss. OJ hörde du något passera utanför på gatan – det kanske var kvinnan i ditt LIV men här satt du och drog kvicka skämt som jag inte fattade.

Synd.

Alltså. Det är tydligen alla hjärtans dag och skit i dag.

Aja. Går väl till en bar i city, dricker mig redlös och ligger med någon random Teliaförsäljare för att "fira"? Haha. Nej.

Fick ett mejl av Kikki Danielsson i helgen, bland annat om den här krönikan – SÅ HIMLA HIMLA fint. 

Här kommer ett litet utdrag:

Din beundrare KikkiDee”

Jag mår definitivt inte 100 just nu.

Jag är ytterst medveten om mitt eget förfall och att diverse nivåer i hjärnan är helt fucked up.

Tänkte ändå skriva några rader om eländet, men ni får ta i beaktande att det är "sjuk människas tankar" som min mamma brukar säga.

Jag satt på tåget på väg till Göteborg i fredags och tittade på människor. En man som vecklar upp en skrynklig DN-bilaga, han pressar försiktigt mjölken ur en triangelförpackning ner i kaffet. Han spiller ingenting. Vad driver honom? tänker jag. Vad är det som gör att han stiger upp på morgonen, drar på sig sina storstadskängor och en blårutig skjorta?

På andra sidan mittgången sitter en kvinna med en kexchoklad framför sig. Hon har fixade naglar och maler i telefon. Tydligen ska hon åka till Egypten med några vänninor om ett par veckor. Hon knäcker kexchokladen i tre bitar innan hon öppnar den. Vart vill hon komma med det hon gör? Har hon mål och mening? Vad får henne att fixa sina naglar och boka en resa till Egypten?

Jag stirrar rakt in i sätet framför mig. Jag ser ingen mening med något. Jag kan prata, skratta, åka på crossfitcamp till Portugal, sköta mitt jobb, gå på ansiktsbehandlingar en gång var tredje månad, klippa ny frisyr.

Men ingenting spelar någon roll.

Jag begriper inte varför man i hela fridens namn ska hålla på.

Det går utöver mitt förstånd att flera miljarder människor irrar omkring och pressar mjölk ur triangelförpackningar, sjunger i körer, går på kommunmöten och odlar örter i trädgården. VAD DRIVER FOLK? Snälla kan någon människa bara stanna upp och förklara vad meningen med allting är för jag fattar ärligt talat inte.

Och det enda vettiga svaret man kan ge på det är att jag ska söka hjälp.

Jag ska.

Återkommer när jag har fått klarhet i frågan om meningen med livet och sånt.

Så här då: jag befinner mig ”ute på vägarna”. På Melodifestivalen i Göteborg och allt är mest bara kaos här. Thomas Di Leva hoppar runt i kaftan och Christer Björkman i ylletröja och någon fjunhårig liten pojke som sjunger fint (Ulrik Munther) och hej och hå.

Skit i det.

Jag hatar när folk håller på och tipsar om saker på bloggar hit och dit. Ni måste lyssna på den här låten! Se den här dokumentären! Ät det här! Gå hit!

Man bara: är du helt jävla sjuk i huvudet? Skriv att du tycker om skiten men börja fan inte pracka den på andra stackare. 

Nåväl.

Nu tänker jag ändå så här. Jag bara konstaterar lugnt och stilla att den senaste Filip & Fredrik podcasten, intervjun med Arga Snickaren är det bästa, mest underhållande jag hört på, ja några veckor i alla fall. Sedan får ni göra vad fan ni vill med den informationen. Återberätta den för er moster, lägg ut den på flashback eller skratta åt eländet. Det är hursom. Jag bryr mig inte.

Tror jag håller på att bli deprimerad igen, allvarligt.

Jag ser absolut ingen mening med någonting, men låtsas går ju.

Trevlig helg.

Var på gymmet i kväll och ja. Man kan ju egentligen bara skratta åt alltihop.

Några stora ytor dit någon kånkat och ställt ner några vikter så att människor kan stå och lyfta dem upp och ner, fram och tillbaka. Ibland drar man i något också. Helst ska man bli högröd.

Några gummimattor som man kan ligga raklång på.

Personal som klär på sig orangea kläder och säger hej när man kommer och hej då när man går.

Allt det här betalar man massa pengar för en gång i månaden.

Världen är så himla himla sjuk.

Det finns många former av journalistik som gör mig ledsen och nu måste jag dessvärre ta en Aftonbladetprodukt som exempel MEN VA FAN.

Från senaste Sofis mode: Hudvårdexpertens 10 bästa råd för en vacker hy.

Okej, jag BEHÖVER den här artikeln, jag vill verkligen veta vad jag ska göra för att få en bättre hy. Därför bläddrar jag direkt, jag KASTAR mig, fram till den här artikeln.

Så följer då tipsen från hudvårdsexperten:

Börja i tid! Låt rengöring ta tid! Ät inte socker! Lägg extra pengar på produkter! Undvik solen!

Det här driver mig till vansinne. Hörde ni det: VANSINNE!

”Nämen – JAHA – jag som tänkte att om jag börjar vårda hyn när jag är 89, om jag då lägger ner så kort tid som möjligt med riktigt billiga produkter och fram tills dess går på sockerbitsdiet och smörjer in mig med coconutoil i ansiktet när jag är i Thailand – DÅ kommer jag att få strålande Jennifer Lopez-glow. Vilken TUR jag snubblade över den här artikel för annars kunde det ha gått JÄHÄVLIGT FEL”.

Alltså. Den här hudvårdsexperten kan ta sina råd och jag vet inte... låsa in dem i en ljudisolerad källare i Österrike och låta dem få barn med varandra.

Känslan efter en bra intervju: jag äger allt och alla i hela världen och jag är värd prinsesstårtor till frukost och ett liv där man alltid har fejkpälsjacka och ser allmänt nyrik ut. Champagne, dyr parfym, inomhusrök och glädjeskrik genom fönstret i natten.

Känslan efter dålig intervju: värdelösa människa gå kan inte du bara sno iväg och sätta en plastpåse över huvudet och andas snabbt.

Jag har haft äran att bo granne med en kvinna med vad ska vi säga, svaga nerver, i två år nu.

Hon fräser och visar tänderna i trapphuset, skriker att jag förstört hennes liv och sånt där.

Jag har gått igenom olika stadier med henne. Först var jag livrädd, sedan irriterad. Nu har jag kommit fram till att vi faktiskt har ett och annat gemensamt, hon och jag.

– Hon lyssnar på Ulf Lundell på nätterna (jag YLAR dock inte med i låtarna på samma sätt som henne).

– Hon gillar att sitta inlåst i lägenheten i flera dygn (jag med).

– Uppenbarligen ogillar hon hantverkare eftersom hon efter halva renoveringen vägrade släppa in dem och kallade dem "en armé från helvete" (jag var SÅ nära att göra samma sak).

– Hon gillar camumönster (mitt nya favoritmönster!).

– Hon har solglasögon på sig inomhus (om det var socialt accepterat hade jag aldrig tagit av mig solglasögonen).

Ungefär så här ser hon ut. Min granne. Kanske det är dags att kila över med en madeleinekaka så småninom.

Min pt Micke pratar om honom HELA tiden och för att inte tala om hur min kollega Markus Larsson hyllar honom.

Själv har jag fastnat i 80-talet och har svårt att komma loss, men ibland bestämmer jag mig för att ta in någonting nytt. Så jag tittar på några Louis CK-klipp på Youtube. Det är underhållande och jag blir som ett litet barn som bara "ett till" och det känns nästan lite fånigt men jag vill bara se "ett till" och "ett till" och jag klickar mig vidare och har väldigt roligt.

Tills Malin ringer.

– Hej vad gör du?

Jag: – Jag tittar på Louis CK!

Malin: – SKÄMTAR du med mig?

Jag: – Nej! Det är faktiskt roligt han skämtar om sina barn och säger att de kanske hatar judar och ...

Malin: – Det här händer ju inte. Du sitter inte ensam i din lägenhet och skrattar högt åt nån som står och drar några skämt?

Jag: – Det är väl bättre än att jag sitter här och gråter i alla fall.

Malin: – ...

Jag: – VAD?

Malin: – Det är faktiskt frågan om.

Och DÄR var jag nere på jorden igen.