Galen galen galen!

I går kastade jag mig på soffan och tittade på ”Sluten avdelning”. Dissade Christoffer Röstlunds förslag om att dricka öl för att se en dokumentär om psykvården. Hej, upplyftande vardag!

Nej, allvarligt – se den! Att det fortfarande finns en skam över psykisk ohälsa är åt helvete. I går marscherade en grupp människor – ångestparaden – genom Stockholm, tillsammans för en attitydförändring, för att ”lyfta fram psykisk ohälsa ur mörkrets och skammens garderober”. Nu är jag – tyvärr! – ingen människa som ställer mig i en parad oavsett om det gäller sopskatt eller minkarnas rätt i samhället.

Jag skriver det här i stället.

Jag minns för två år sedan. Det var stekhet sommar och jag satt i väntrummet utanför min psykiater för första gången. Jag hade gömt mig i en bylsig svart hoodie och min enda önskan var att jag inte skulle stöta på någon gymnasiekompis eller någons pratglada mamma. Antagligen drog jag mer uppmärksamhet till mig där jag satt med luvan dragen över huvudet och okontrollerat skakande ben än om jag bara dragit på mig en sommarklänning och smajlat åt alla som klev in i receptionen.

Att jag satt där var ett misslyckande, tänkte jag. Jag hade tappat kontrollen över mig själv. Allting var bara svart. Kanske var jag galen, tanken slog mig ofta. Tänk om jag är galen. Jag får inte vara galen. Galengalengalen. Och det blev inte bättre av att psykiatern började skriva ut antidepressiva. Då hade jag ju något fel. Kanske inte GALEN, men lite ... smågalen?

Jag minns att jag skrattade alldeles för högt och sa:

– Va? Vem? Jag? Nej, alltså SÅ farligt är det inte, HAHA!

Det var så farligt. Jag behövde den här hjälpen.

Och när jag motvilligt skulle hämta ut medicinen på Apoteket. Herregud. Jag hade hellre köpt sju gravidtetstest och femton liter glidmedel. Jag tyckte att tjejen i kassan tittade på mig med undersökande blick, för att liksom scanna av hur deprimerad jag var.

Nu var det just deprimerad jag var – jag har inte fått en diagnos som jag måste dras med resten av livet och jag inser att det är sjuttio resor värre, det vill jag understryka.

Hur som helst: så småningom bestämde jag mig för att det här inte är någonting jag tänker skämmas över. Jag tänker prata om det precis som folk ojar sig över en långdragen förkylning, hantverkare som bara sitter och röker hela dagarna eller långa telefonköer till Telia. Jag har mått väldigt dåligt. Men jag tog tag i det, jag kunde inte göra det på egen hand, jag fick hjälp, jag tog mig igenom det jobbiga, jag är fortfarande svajig, jag äter fortfarande medicin, skillnaden är att jag inte skäms.

Skammen blev en seger till slut.

Och det här är jag så otroligt stolt över.

Och det har man så jävla rätt att vara.