Senast Skrivet
- Kom och köp!
- 2012-05-26 09:30
- Tecken i tiden
- 2012-05-26 08:09
- Midnattsspinning med Thomas Berglöf
- 2012-05-26 07:11
- Slaget om Hudson River, del 32
- 2012-05-26 06:47
- Slaget om Hudson River, del 31
- 2012-05-26 04:56
- Slaget om Hudson River, del 30
- 2012-05-26 04:39
- Slaget om Hudson River, del 29
- 2012-05-26 03:58
- Malin Åkerman blir Debbie Harry
- 2012-05-26 03:16
- Slaget om Hudson River, del 28
- 2012-05-26 02:56
- Slaget om Hudson River, del 27
- 2012-05-26 01:33
- Man eller mus?
- 2012-05-26 00:55
- Sarah Dawn Finer avlämnar Sveriges röster
- 2012-05-26 00:17
- Mister Lordi lämnar finska röster
- 2012-05-25 23:47
- Poängavlämningen repas
- 2012-05-25 23:31
- Så här ser en "nyhetstidning" ut i Baku
- 2012-05-25 23:19
Love is a burning thing.
Tankar om kärlek upptar säkert åtminstone 50 procent av mina vakna tid.
Jag önskar att jag kunde styra och ställa så allting blir rätt.
Jag vill tappa-andan-förälska mig i någon som jag aldrig för en sekund kommer att tvivla på att inte är rätt.
Just därför fattar jag inte folk som lägger ner så mycket tid och kraft på dejtande.
Gå på en rad trevande, stela skaldjursmiddagar eller lattefikor. Ge svävande svar till folk som frågar om killen man träffar eftersom ”allting är så nytt”. Vadå NYTT?
Är du uppöver öronen förälskad är du uppöver öronen förälskad. Dejter är ju för fan den största romantikdödaren av ALLA. Hej, här sitter jag nu för fjärde gången, rör runt i mjölkskummet och försöker känna av om den här personen duger som partner.
För något år sedan träffade jag en kille genom några gemensamma bekanta.
Jag stod i köket och pillade ner isbitar i drinken när han ställde sig bredvid och gjorde vad jag antar var ett raggningsförsök. Jeeez vad vi inte klickade. Han var en sån som drog kvicka skämt och jag fattar aldrig kvicka skämt. Allt han sa bara föll. Och föll. Och föll.
Men han gav inte upp!
Han hörde av sig, han ville bjuda på middag! Mejla långa mejl om allt och inget! Gå promenader! Nattliga sms! Om jag inte minns helt fel ville han släpa med mig på någon gårdsfest med sina kompisar. Jag fick tacka nej och vänta tills han tröttnade på att höra av sig.
Hur fan kunde han inte räkna ut att allting dog redan i det där köket med hans kvicka skämt?
Hans KAMP för att vi skulle få mer tid tillsammans efter det var ju för bara ödslande av tid.
Vad tänkte han? Att jag skulle sitta uppklädd på någon gårdsfest med hans kompisar och konstatera samma sak som jag gjort för flera månader sedan, att NÄEJ du och jag ska nog inte hänga. Det är konstig stämning mellan oss. OJ hörde du något passera utanför på gatan – det kanske var kvinnan i ditt LIV men här satt du och drog kvicka skämt som jag inte fattade.
Synd.
Du är fan bäst!
Micke (från Mello)
rätt kul dröm.
Jag har en gång i mitt liv upplevt kärlek vid första ögonkastet, och då var jag 29 år. Jag bara såg på mannen i fråga och visste att jag fallit helt och hållet. Det var en sjuk upplevelse för det tog kanske 3 sekunder tills jag visste! Förhållandet höll inte och jag var hjärtekrossad men jag är väldigt glad över att jag fått vara med om denna stora, ögonblickliga förälskelse! Men både innan och efter det förhållandet har jag haft andra förhållanden som inte startade med några fyrverkerier, tvärtom. Flera år tidigare var en kille efter mig ett tag, men kände inte direkt att han var min typ...jag tyckte han var för på så jag undvek honom lite. Oj så fel jag hade, vi började ändå dejta och gradvis så föll jag REJÄLT. Vi var tillsammans i tre år och när det tog slut var jag också helt förstörd. (Nu har jag väl förstört en del pojkar också tyvärr men så är ju livet.)
Nu är jag 36 och skall gifta mig i sommar med världens bästa kille! När vi träffades var det på fyllan och villan, vi började dejta så smått och båda tänkte väl att "vi får väl se vart det här leder". Nu är jag helt upp över öronen förälskad i mitt fästman, har varit det i fem år nu och kan inte ens föreställa mig ett liv utan honom. Vi skall bli gamla ihop, så är det bara!
Summa summarum: kärlek kan börja på olika sätt, och det är inte hur den börjar som avgör hur den slutar.
Ge inte upp, förr eller senare så händer det, bara njut av livet tills dess!
Stor kram
Sara
Nu går det långsammare, är lite tråkigare men jag kan värdera det jag ger mig in i.
Men visst måste det finnas något där från början, något som känns jefligt bra och rätt annars är det igen ide'. Men det där känner man ju direkt. Eller?
Men hur romantiska vibbar som än snabbt kan uppstå mellan två människor är ändå alltid det där med att det ska funka. Och det vet man ju tyvärr inte ofta första gången man ses, man får hänga en del med varann, dra på stan, flumma runt, lyssna på när den andre berättar sånt om sig själv och sitt liv som gör att man får mer kött på benen och vet att personen i fråga inte bara är en social talang och charmig, att man inte bara faller för en charmig yta. Se hur personen fungerar bland andra och så. Så lite dejtande känns som man får vara beredd på i alla fall. Däremot begriper jag mig inte på folk som dejtar på überlångsam fart i månader eller flera år och ändå inte vet om det är något eller inte. Någon sorts bild bör man ju ha av den andre relativt snart som hintar om vartåt det barkar.
Är det meningen att jag ska gå hela livet som en förlorare nu? Vet inte om jag är gjord för det riktigt.