Socialdemokratin och de stora frågorna

Omkring 50000 människor kommer fram till 2011 att bli av med sin förtidspension, enligt Försäkringskassans beräkningar. De kommer att hamna mellan stolarna. De anses vara för friska för att vara sjukpensionerade men för sjuka för att arbeta. Som det ser ut nu kommer de att hänvisas till att leva på socialbidrag på drygt 3000 kr/månad när hyran är betald. De som har någon lägenhet att betala hyra för.

I detta läge skulle man tänka sig att Socialdemokraterna,  partiet för de svaga och utsatta, mitt parti sedan lång tid tillbaka i brist på bättre, hade något att säga.

Men ingenting hörs. Den senaste veckan har jag fått veta att Mona Sahlin minglat med Sanna Bråding med anledning av Pridefestivalen. Mycket intressant men knappast intressantare än mitt partis åsikt om utförsäkringen av 50000 människor. Jag har fått veta att Sahlin, Wetterstrand och Ohly vill införa en stjärnfamiljepolitik i stället för en kärnfamiljepolitik. Också mycket intressant men knappast viktigare än utförsäkringen av 50000 människor av vilka många antagligen har familj av den ena eller andra sorten så att i praktiken kanske 100000 människor berörs av kraftigt försämrade ekonomiska villkor.

Och så har jag fått veta att socialdemokraten Anna Jämtin inte tycker att friskolor ska få använda skattepengar till utdelning till friskolornas ägare. Det tycker inte jag heller men det är knappast en mer brännande fråga än utförsäkringen av 50000 människor från ett trygghetssystem. Men nu ägnar sig ledande socialdemokrater åt att slita varandra i stycken beträffande den rätt perifera frågan om utdelning till friskolornas  aktieägare i stället för att ta tag i och enas om ett program mot den mycket centrala  frågan om raseringen av  ett eller flera trygghetssystem.

Om Mona Sahlin tror att hon kan vinna nästa års val genom att flörta med och mingla med HBT-rörelsen och samtidigt ignorera de centrala trygghetsfrågorna är hon jävligt fel ute. Gärna både-och men att prioritera det perifera och bortse från det centrala kan bara leda till valförlust.

Gärna för mig. Mitt parti - i brist på bättre - behöver en annan ledare och en annan ledning. Vi får väl dras med den borgerliga alliansen fyra år till för att förhoppningsvis få en socialdemokrati som hittat tillbaka till sina rötter. Där välfärdsfrågor och kamp mot nyliberalism är viktigare än HBT-frågor. Där HBT-frågor har sin plats men inte den centrala platsen.

Med det nuvarande gänget i socialdemokratins ledning tvivlar jag dock på  att partiet kommer att kunna ta tag i de väsentliga frågorna. Vem kan hysa förtroende för Mona Sahlin, Thomas Bodström,  Thomas Östros, Ylva Johansson, Wanja Lundby-Wedin med flera? De står handfallna för tidens centrala politiska frågor och ägnar sig åt utkantspolitik.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5590101.ab