Har lyssnat på Kents senaste. Första och sista gången. Samma monotona tristess som vanligt, lite klagande och gnälligt.
Kent och Magnus Uggla har inte mycket gemensamt men just monotonin delar de. Uggla har gjort ungefär samma marschinfluerade poplåt sen 70-talet, Kent har gjort ungefär samma tråklåt sen 90-talet.
Ulf Lundell har inte gjort nåt riktigt bra sen han blev nykter alkoholist.
Och ovanpå det har vi Lars Winnerbäck, poeten med inspiration men utan förmåga.
Svensk rock lider av svårartad likstelhet. Eller låt mig uttrycka det så här: Svensk rock lider brist på rock. And roll.
Härmed har jag sagt mitt om ämnet.