Jag ska leva mitt liv...

En gång för en evighet sedan dog en kille vi kände. Jag gillade honom inte ens, men hans död var dramatisk och gav en hel del ringar på vattnet. Han blev dödad av ett tunnelbanetåg.

Det var en evighet sedan och även om det var tragiskt att ett ungt liv släktes så är hans död i sig inget jag sörjer längre. Men jag har sedan den där dagen för över 15 år sedan panisk förskräckelse för tågperronger, eller mer att stå för nära. Jag försöker alltid se till att de jag tycker om står en bra bit från spåret, ingen ska kunna bli knuffad. Ingen ska kunna snubbla..

Idag föll en man ner på spåret och då jag läser om det rusar hjärtat i 200. Min största skräck. Sånt händer inte...Sånt händer inte...

Jag måste komma ihåg att säga till min familj att inte stå sådär nära nästa gång de åker till Stockholm. Kommer de hem och har blivit överkörda slår jag ihjäl dem.

Millions long for immortality who don't know what to do with themselves on a rainy Sunday afternoon.  Susan Ertz

Jag ska leva mitt liv, inte som om varje dag är den sista, men som om varje liten snöflinga, varje rungande skratt från min brorsdotter, varje insupning av frisk luft vore värt allt guld i världen. Jag ska tacksamt tänka på det i de små ögonblick jag får. För man vet aldrig när sista steget är taget. Man vet aldrig när ögonblicket är över.